Nät och bildning - Tidskrift för folkbildningens flexibla lärande

"Vi såg till att kursen kom till deltagarna istället för tvärtom."
Det var en av de radikala förändringarna när Tollare folkhögskola i samarbete med folkrörelseorganisationerna IOGT-NTO och UNF testade ny studie- och mötesform byggd på Lärka-modellens nätbaserade lärgemenskap.

Lärgemenskap förutsätter en tätare dialog och ett mer integrerat samarbete mellan medverkande parter jämfört med traditionell kursverksamhet. En genomtänkt introduktion för deltagarna och tid att vänja sig vid den nya arbetsformen är viktiga aspekter att ha i åtanke eftersom den vänder upp och ner på invanda mönster, föreställningar och traditioner.

Det är några tidiga erfarenheter av försöket enligt Staffan Hübinette, lärare på Tollare folkhögskola, samt initiativtagare och projektledare för försöket.

Du måste ha Flash-spelare 7 eller nyare för att kunna ta del filmen.
Ladda ner den senaste versionen av Flash Player här.

Filmen går även att ladda ned.
Placera markören över filmlänken här nedan.
Tryck sedan på höger musknapp och välj ”Spara mål som…”

Filmen är 48 sekunder och Windows Media format.

Staffan Hübinette (6,35 MB)

Om ni inte kan se filmen så kan ni
ladda hem Mediaspelaren här.

Stäng filmrutan

Den nätbaserade lärgemenskapen Lärka har tidigare presenterats i Nät och bildning. Modellen bygger på problembaserat lärande i en kontinuerlig lärprocess i ett organiserat sammanhang kopplat till deltagarnas verksamhet och praktik. Tollare folkhögskola har inspirerats av Lärka och prövar nu anpassade modeller i två olika sammanhang i samverkan med skolans huvudmannaorganisationer.

Tollare liksom många andra folkhögskolor har en lång tradition av samverkan kring kursverksamhet med ideella organisationer. Den har länge bestått huvudsakligen av kortare kurser. Under senare år har även längre distanskurser prövats i olika varianter. En kombination av förändrade behov i organisationerna, erfarenheter från några års experimenterande med flexibelt lärande och inspiration från Lärka-modellen (Jobring 2004) är bakgrunden till att vi nu prövar nya former för lärgemenskaper.

Vi ser i Lärka-modellen möjligheter att utveckla det flexibla lärandet i samverkan med organisationer och verksamheter. Den fråga vi vill undersöka är om och hur modellen kan anpassas till och tillämpas i andra sammanhang, i Tollares fall i samverkan med skolans huvudmannaorganisationer. De två olika sammanhang vi nu prövar är med ett antal grupper med nyktra missbrukare inom IOGT-NTO:s sociala verksamhet och med gruppen av anställda konsulenter inom ungdomsförbundet UNF. Det handlar om en radikal förändring i sättet att arbeta med samverkan. Redan efter kort tid kan några erfarenheter redovisas och preliminära slutsatser dras.

Inledningsvis ska dock något sägas om de förändringar i organisationernas verksamhet och de förändrade behov som är utgångspunkten för försöket. Därefter ska de två målgrupperna och sammanhangen och deras respektive specifika förutsättningar och behov beskrivas. Därpå följer en beskrivning av uppläggningen och modellen och avslutningsvis diskuteras erfarenheter och slutsatser.

En dialog med de samverkande organisationerna kring erfarenheter av tidigare pedagogiska modeller för kursverksamheten blev utgångspunkten för försöket. Tre faktorer som bidragit till en förändring i organisationernas verksamheter och därmed behovet av lärande kunde identifieras.

Professionalisering

Inom de områden som huvudmannens organisationer verkar – drogpolitik, drogprevention och social verksamhet – har förutsättningarna på flera sätt förändrats. Omläggningen av samhällets alkoholpolitik tillsammans med kostnadsjakt inom socialt arbete och behandlingsverksamhet har tvingat fram forskning och utveckling av nya metoder. Idag ställs kravet att insatser inom dessa områden ska vara kunskaps- eller evidensbaserade. Samtidigt har förändringar och nedskärningar inom offentlig sektor medfört att ideella organisationer fått en mer framträdande roll inte bara genom ideellt arbete utan även som sociala entreprenörer. Allt mer socialt arbete utförs idag av ideella organisationer som frivilligt arbete eller som uppdrag åt kommunerna.

Som en följd av detta förändras även organisationernas strukturer och inre demokratiska processer. Vid sidan om den traditionella ideella föreningsverksamheten etableras uppdragsverksamhet i olika former där sociala tjänster ska ges ett pris, kontrakt och avtal tecknas och andra ekonomiska relationer till kommunen etableras. Föreningens eldsjälar blir entreprenörer, det ideella arbetet professionaliseras och organisationerna blir aktörer på den sociala ekonomins nya arenor. Detta innebär att nya krav ställs på ideella organisationers kompetens och att behovet av kunskapsutveckling ökar. I detta perspektiv står det klart att traditionella kurs- och utbildningsmodeller inom organisationerna inte är tillräckliga för att tillgodose dessa behov.

Medlemsökning
En annan omständighet som skapat nya behov är knutet specifikt till IOGT-NTO:s sociala verksamhet som i detta skifte har expanderat kraftigt. En tillströmning av nya medlemmar i form av nyktra alkoholister har skett i en takt som överstigit alla förväntningar. Som en följd av ofta mångårigt missbruk finns hos många medlemmar i denna grupp stora kunskapsluckor och därmed behov av kunskap och folkbildande insatser. Inte sällan är detta också nybildade grupper och föreningar med liten erfarenhet av att organisera och driva föreningsverksamhet med planering, ekonomihantering, lokalansvar, demokratiskt beslutsfattande och gemensamt ansvarstagande. Det finns således också ett behov av kunskap för att stödja utvecklingen av själva föreningsverksamheten.

Högre men varierande utbildningsnivå
I gruppen av anställda konsulenter inom ungdomsorganisationen har under senare år skett stora förändringar. Från att tidigare huvudsakligen bestått av unga vuxna med bakgrund sedan tidigare i organisationen och med relativt lite utbildning, det vill säga personer som tagit steget direkt från ett mycket aktivt medlemskap till anställning, har allt fler rekryterats från andra sammanhang och med både hög men varierande utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet. Kunskapsbehoven i denna grupp är mycket varierande varför traditionella kursmodeller knappast är användbara.

I båda sammanhangen har den traditionella kortkursformen genom åren varit dominerande, vanligen kurser om en till två dagar, ibland flera dagar. Men vi kunde konstatera att de olika behoven i dessa sammanhang är svåra att tillgodose genom traditionella korta kurser, både av pedagogiska och ekonomiska skäl.

Den traditionella modellens begränsningar
I ideella organisationer är den traditionella kortkursformen vanlig för utbildning av både funktionärer, förtroendevalda och medlemmar. De fyller onekligen en viktig funktion för organisationerna. Det är tillfällen för medlemmar och funktionärer från olika delar av organisationen att mötas, få inspiration och känna samhörighet. Det är tillfällen som utöver själva kursprogrammet ger utrymme för mera informella diskussioner om organisationens verksamhet och utveckling. Kursverksamheten är viktig för att upprätthålla och förmedla organisationens kultur och traditioner.

Men kursformen innehåller också problem, främst pedagogiska. Innehållet fastställs ofta uppifrån av den samverkande organisationens företrädare och lärare på skolan som tror sig veta vad deltagarna behöver. Samma ”medicin” erbjuds till alla deltagare oberoende av individuella behov. Korta kurser är definitionsmässigt korta, vilket innebär att kursprogrammen ofta fylls till bristningsgränsen med innehåll för att tiden ska utnyttjas effektivt. Kursformen innebär också kurser vid enstaka tillfällen, en sorts pedagogiska vitamininjektioner med omedelbar och ofta stark men också snabbt avklingande verkan.

Det pedagogiska dilemmat är uppenbart. Långa avstånd till kurslokalen begränsar tillgängligheten. Deltagarinflytandet blir starkt begränsat och inskränker sig till möjligheten att välja att delta eller ej. Med enstaka isolerade kurstillfällen blir en lärande process över tid svår att åstadkomma. Konsulenterna i ungdomsorganisationen gav uttryck för att enstaka kurstillfällen visserligen ger inspiration och ny energi men samtidigt riskerar att skapa en känsla av stress och ångest när man sedan återvänder till vardagen och på egen hand ska omsätta alla de nya intrycken i praktisk handling. Kursformen riskerar att utveckla ”kurskonsumenter” snarare än att bidra till en lärande organisation.
¹ ”Kurskonsumenten” kommer till dukat bord och förväntar sig att bli serverad. Ansvaret för lärprocessen ligger på kursledningen och inte på deltagaren. Det finns således anledning att fråga sig om denna form för lärande verkligen är så effektiv som kursarrangörerna ofta gärna vill tro.

Nya utgångspunkter
Dessa erfarenheter, synpunkter och identifierade behov talade för att en förändring var nödvändig och att nya modeller skulle prövas. En ny modell skulle uppfylla tre krav. På Tollare har under ett antal år experimenterats med olika former av distanskurser för att möta dessa nya behov, huvudsakligen för funktionärer och förtroendevalda. Och de har utan tvekan inneburit en utveckling och givit många erfarenheter. Men en närmare analys visar att dessa endast lyckats uppfylla ett av kraven på ett tillfredställande sätt. Med Lärka-modellen såg vi möjligheten att kunna uppfylla alla tre kraven. Dessa krav är följande.

Tillgänglighet
Tid och pengar begränsar möjligheten att förlägga kursverksamhet i det fysiska rummet, särskilt om deltagarna är många, spridda över stort geografiskt område och har behov av mer omfattande utbildningsinsatser än enstaka kortkurstillfällen. För att öka tillgängligheten behöver därför ”kursen” komma till deltagarna istället för att deltagarna kommer till kursen. Nätet erbjuder denna möjlighet. Detta är också det krav de hittillsvarande distanskurser uppfyllt.

Kontinuerlig process
För att uppfylla kravet på att utveckla en lärande organisation är någon form av mer kontinuerlig process och sammanhang nödvändigt. Det utesluter inte enstaka kurstillfällen eller längre men i tid och till innehåll avgränsade distanskurser. Dessa kan vara en ingrediens i en lärande organisation. Men ska kontinuerliga lärprocesser med utgångspunkt i deltagarnas verksamhet och praktik skapas behövs särskilda modeller och strukturer för detta. En förutsättning för en lärande organisation är också att erfarenheter görs synliga i organisationen. De distanskurser vi hittills bedrivit har varit ett steg i rätt riktning men inte tillräckliga och metodiskt anpassade för kontinuerliga lärprocesser. Lärka-modellen gör detta möjligt.

Deltagarstyrning och ansvar
De korta kursernas pedagogiska dilemma är som tidigare beskrivits att de ofta är styrda uppifrån och därför tenderar att begränsa deltagarinflytandet. De distanskurser vi prövat och som varit längre i tid ger större möjligheter till deltagarstyrning. Till viss del har detta också lyckats, främst genom att de byggt på grupporienterat dialog- och erfarenhetsbaserat lärande. Men metoden har varit trevande och fortfarande har kursinnehållet huvudsakligen styrts uppifrån och varit lika för alla. Kursledarrollen har varit oklar med en blandning av processledare och undervisare.

I Lärka-modellen som bygger på problembaserat lärande är metoden renodlad och tydlig liksom handledarrollen och ansvarsfördelningen. Innehållet och lärandet utgår från deltagarnas behov och styrs av deltagarna. Ansvaret för lärandet ligger hos deltagarna medan ansvaret för metoden ligger hos handledarna. Dynamiken i processen utgår från deltagarna. Istället för att utveckla passiva kurskonsumenter utvecklar modellen aktiva kunskapsproducenter.

Som redan nämnts har deltagarna i dessa försök olika bakgrund och verksamheten helt olika karaktär. Modellen behöver därför anpassas till deltagarna och verksamheten.

Nyktra alkoholister och narkomaner
Den ena lärgemenskapen omfattar således nyktra alkoholister och narkomaner, ofta äldre med ett långvarigt missbruk i bagaget. I vissa fall finns även medlemmar utan denna bakgrund. Verksamheten består av mindre lokala grupper av självhjälpskaraktär, så kallade kamratstödsgrupper, med högst varierande aktiviteter, struktur och stabilitet. Vissa grupper består av enbart nyktra missbrukare och lever sitt eget liv inom ramen för IOGT-NTO:s paraply, andra är mer integrerade i den lokala IOGT-NTO-föreningens verksamhet. Vissa grupper är nya och under uppbyggnad, andra är äldre med en mer strukturerad verksamhet. Gemensamt är en betydande rörlighet i verksamheten. Nya medlemmar tillkommer ständigt, en del återfaller och försvinner för att ibland kanske återkomma efter en tid. Kamratstödsgrupperna fyller en viktig funktion som ett steg på vägen från missbruk och behandling tillbaka till samhället och mötet med människor utanför missbrukargruppen.

I det försök som nu genomförs deltar sju lokala grupper i Mälardals-regionen med tillsammans ett femtiotal medlemmar som deltar i försöket. Ytterligare medlemmar finns i gruppernas periferi. Jämfört med Lärka-modellens hundratalet deltagare är detta ett litet antal. Om försöket slår väl ut är tanken att modellen ska tillämpas inom hela organisationen med grupper spridda över hela landet, för närvarande ett sextiotal.

Den inventering av deltagarnas intressen och behov som inledningsvis har gjorts visar att både gemensamma och vitt skilda individuella behov finns. De gemensamma behov som uttryckts handlar om kunskap om den organisation man blivit medlem i, hur man sköter en förening, hur man fattar beslut, hur man samarbetar i grupp, hur man skapar ekonomiska resurser i en förening och hur man presenterar sin förening. Gemensamt är också ett intresse för behov av kunskap kring beroende, drogpolitik och lokalsamhällets förebyggande insatser.

Individuella behov som uttryckts handlar till exempel om datorkunskap, körkort (många saknar körkort), psykologi, meditation och att lära sig spela gitarr.

Inventeringen visade att det finns ett stort intresse för att lära och söka nya kunskaper samtidigt som många uttryckte en viss skepsis för att inte säga motstånd mot tanken på studiecirkel som man uppfattade som något tråkigt och förlegat. Bakom detta kunde anas gamla skolerfarenheter och en motvilja mot att ”bli elev och sitta på skolbänken”.

Samtidigt visade inventeringen på stora variationer i intresse och bakgrund. Vissa medlemmar har mycket bristfällig skolunderbyggnad och yrkeslivserfarenhet och är hårt märkta av långvarigt missbruk medan andra har både gedigen utbildning och yrkeserfarenhet. Samtidigt med medlemmar som blivit stukade i skolan och som tvekar inför tanken på en studiecirkel finns före detta lärare som gärna blir cirkelledare och samtidigt med kortutbildade finns högutbildade akademiker. Kort sagt, i grupperna finns många olika kategorier representerade. I vissa grupper bedrivs också sedan tidigare en viss studiecirkelverksamhet. Därmed finns också en mängd olika erfarenheter och resurser.

Gemensamt bland dessa medlemmar är också relationen till tiden. Många är arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna och har därför gott om tid. Samtidigt finns som en följd av missbruket en otålighet och rastlöshet. Allt ska ske nu, helst igår.

Konsulenterna
Ungdomsförbundets konsulentgrupp omfattar 29 deltagare i åldrarna 20-30 år, varav nio arbetar på organisationens centrala kansli och övriga som fältkonsulenter organiserade i tre team. Även detta är ett litet antal deltagare, så litet att dynamiken i processen kan påverkas. Omsättningen av personal är relativt stor och under senare år har en omfattande nyrekrytering skett. Förändringar på arbetsmarknaden i kombination med ökade krav inom organisationen har inneburit att fler rekryterats utanför organisationen, att utbildningsnivån är högre och bredden i tidigare yrkeserfarenheter större. Nivån har höjts samtidigt som skillnaderna i bakgrund ökat. Nya medarbetare tillkommer med viss regelbundenhet.

Följaktligen visar den inventering av intressen och kunskapsbehov som inledningsvis har gjorts att behoven är mycket varierande samtidigt som arbetsuppgifterna är likartade.

I organisationen har funnits en tradition med kursverksamhet där deltagarna matats med ett uppifrånstyrt, kompakt och ambitiöst kursinnehåll och sedan förväntats omsätta kunskaperna på egen hand i praktiken. Konsulenterna menade att detta kunde skapa en känsla av stress.

Gemensamt för denna grupp är till skillnad mot kamratstödsgrupperna studievana, dator- och nätvana men också hög aktivitet och brist på tid.

Utifrån dessa mycket olika förutsättningar har vi försökt att skapa två olika och till målgruppen och verksamheten anpassade modeller för lärgemenskaper.

Kamratstödsgrupperna
Förutsättningen för kamratstödsgruppernas lärgemenskap är att den bygger på frivillig verksamhet. Syftet är inte att prestera resultat utan att lärgemenskapen ska stimulera till utveckling av den enskilda individen och gruppens verksamhet. Syftet är också att den ska bidra till att skapa delaktighet i ett större sammanhang utanför den egna gruppen. Vi har här valt att ha den traditionella studiecirkeln i lokalgruppen som bas och som en del av gruppens lokala verksamhet. Innehållet i studiecirklarna utgår från deltagarnas behov och intressen. I vissa fall bygger cirkeln på befintliga studiematerial, i andra formar gruppen sin egen cirkel.

eftersom medlemmarna också har individuella behov och intressen men som kan sammanfalla med medlemmar i andra grupper finns också möjligheten att genomföra träffar i form av intressegrupper.

Men eftersom medlemmarna också har individuella behov och intressen men som kan sammanfalla med medlemmar i andra grupper finns också möjligheten att genomföra träffar i form av korta kurser på lämplig plats med så kallade intressegrupper. Detta kan även ske i samband med andra träffar som arrangeras för dessa grupper i regionen.

I detta sammanhang är således det traditionella mötet i det fysiska rummet grunden. Skälet är dels att vanan vid datorer och Internet liksom tillgänglighet är begränsad, dels att det finns ett intresse av att ha aktiviteter och tillfällen att mötas i lokalgruppen för att stärka gemenskapen och ge fler möjligheter för deltagande.

Men det finns även en arena på nätet där dessa medlemmar och grupper kan mötas, kommunicera, delge varandra erfarenheter och kunskaper och som kan ge en känsla av sammanhang. Där kan även handledarna genom information föra processen framåt. Lärka-modellens regelbundna rapportering till den gemensamma kunskapsbanken blir här till en början regelbundna kortare rapporteringar från cirklarna oavsett om dessa är avslutade eller inte. Målsättningen är att nätet efterhand ska få en större roll.

Två handledare leder verksamheten. Dessa har initialt besökt alla deltagande grupper, presenterat idén och metoden, genomfört en inventering och motiverat deltagarna. Uppföljande besök genomförs en till två gånger per termin. Handledarna kommunicerar dock främst med cirkelledarna eller motsvarande i lokalgrupperna vilka motsvarar Lärka-modellens ”mästare”. Kommunikationen sker huvudsakligen via nätet men även vid enstaka träffar där metoden och arbetssättet diskuteras.

Genomförandet av denna lärgemenskap förutsätter en samverkan mellan folkhögskolan (Tollare), organisationen (IOGT-NTO) och studieförbundet (NBV). Folkhögskolan ansvarar för metoden och processen i lärgemenskapen, organisationen ansvarar för rekrytering av grupper och medlemmar och studieförbundet bidrar med stöd lokalt för cirkelverksamheten och annan support som till exempel datorutbildning.

Var och en bidrar med relativt blygsamma resurser men som sammantaget blir tillräckliga för att genomföra verksamheten. De träffar som kan genomföras som korta folkhögskolekurser genererar statsbidrag, studiecirklarna genererar resurser via studieförbundet och organisationen bidrar med resurser för handledarnas nätverksamhet, resor och andra kostnader.

Konsulentgruppen
I detta fall ingår lärprocessen som en del av deltagarnas ordinarie arbete. Syftet med lärgemenskapen är att den ska utgöra en viktig del av personalfortbildningen i organisationen. Därmed finns krav och förväntningar på deltagande och resultat. Deltagarna förväntas avsätta cirka tre timmar per vecka för lärgemenskapen.

Parallellt med lärgemenskapen, som här är i allt väsentligt nätbaserad, genomförs två till tre träffar per termin med de tre teamen. Därtill förekommer personalsamlingar vid något eller ett par tillfällen per termin. Vid dessa olika tillfällen ges även utrymme för frågor som rör lärgemenskapen. Handledarna deltar vid dessa tillfällen.

Initialt har en inventering av intressen och behov liksom introduktion av metod och struktur gjorts vid två tillfällen. Antalet handledare är tre och då gruppen är så pass liten har handledarna även rollen som ”mästare”, det vill säga gruppledare.

Strukturen och metoden är här striktare och bygger i princip helt på Lärka-modellen med PBL och tidsmässigt avgränsade faser i processen. Resultat i form av rapporter ska efter varje avslutad period redovisas i den gemensamma kunskapsbanken.

Även här är förutsättningen för genomförandet och finansieringen en samverkan, i detta fall mellan två folkhögskolor (Tollare och systerskolan Wendelsberg) och organisationen (UNF).

I diskussioner med organisationerna förbereddes verksamheten under våren 2005 för att starta efter sommaren. Även om verksamheten pågått under kort tid och det är för tidigt att dra några slutsatser kan dock några erfarenheter redovisas.

Ny dimension på samverkan

lärgemenskap förutsätter en tätare dialog och ett mer integrerat samarbete mellan de medverkande parterna än vad som är fallet vid planering av traditionell kursverksamhet.

En lärgemenskap förutsätter en tätare dialog och ett mer integrerat samarbete mellan de medverkande parterna än vad som är fallet vid planering av traditionell kursverksamhet. Det krävs en noggrannare inventering och analys av behov och förutsättningar som utgångspunkt för att kunna utforma en lämplig och anpassad modell. En gemensam pedagogisk diskussion och förståelse för modellen är nödvändig eftersom den vänder upp-och-ned på invanda mönster, föreställningar och traditioner.

Även om processen kring utvecklandet av dessa lärgemenskaper har varit mycket positiv för samverkan mellan skolan och organisationerna kan vi nu se att mer tid för denna diskussion hade behövts. Det gäller inte bara att på ett tydligt sätt beskriva idén och modellen, det är också en fördel om de inblandade parterna kan fördjupa förståelsen genom gemensamma studier kring teori och metod som utgångspunkt för diskussionen.

”Omskolning” av deltagare
Föreställningarna om lärande och ”kurs” har hos deltagarna till allra största delen formats av erfarenheter från traditionella pedagogiska modeller. Att introducera ett annat synsätt och en annan metod som radikalt skiljer sig från det invanda kräver inte bara mycket motivation utan också introduktion. Deltagarna måste förstå varför en ny modell ska prövas och hur metoden fungerar.

Även här kan vi nu se att mer tid och kraft hade behövts. Det har visat sig vara svårare och ta längre tid att få igång aktiviteten i gemenskaperna än vad vi inledningsvis trodde. Metodfrågorna behöver också diskuteras fortlöpande. Det tar helt enkelt tid innan deltagarna omfattar och känner sig bekväma med metoden, särskilt som ansvaret för dynamiken i processen tydligare läggs på deltagaren.

Process istället för kurs mer oförutsägbart
Traditionella kursformer har fördelen av att kursanordnaren lättare kan ha kontroll över verksamheten som därmed är förutsägbar. En lärgemenskap över tid med flera involverade parter och aktörer i en gemensam process och struktur skapar utrymme för påverkan från flera faktorer och blir svårare att förutsäga. Nya omständigheter tillkommer och tidsramar förskjuts. Att bygga upp sådana lärgemenskaper förefaller därför ta längre tid och kräva mer tålamod än vad man som entusiastisk idégivare kanske vill tro. Detta påverkar också förutsättningarna för planering av verksamheten. Överhuvudtaget krävs en större flexibilitet både hos pedagoger och medverkande organisationer.

Förändrad lärarroll
Att övergå från traditionell kurs till PBL-baserad lärgemenskap innebär en förändring av lärarrollen och samarbetet mellan pedagogerna i det team som leder verksamheten. Ett mycket nära, öppet och integrerat samarbete i handledarteamet är nödvändigt. I en situation där pedagogen verkar i olika system och pedagogiska modeller samtidigt, det vill säga både mer traditionell kursverksamhet och lärgemenskaper kan detta ge upphov till svårigheter.

Även på denna punkt kan vi se att mer tid och kraft hade behövt läggas på att trimma handledarteamet. Om det tar tid för deltagarna att lära sig en ny metod gäller det också för pedagogerna.

Lärka-modellen är en nät- och PBL-baserad lärgemenskap utvecklad för ett hundratal kooperativa rådgivare. I beskrivningen av modellen betonar författarna Ove Jobring och Urban Carlén vikten av ”metodkonsistens”, det vill säga att man strikt följer metoden.

Vi har valt att pröva modellen i två andra och vitt skilda sammanhang. Grundprinciperna är desamma men utformningen är anpassad till de specifika förutsättningarna i dessa båda sammanhang. Vi kan redan nu se möjligheterna i detta men även svårigheterna. Denna modell för lärgemenskaper ger utan tvekan nya möjligheter för organisationer att utvecklas som lärande organisationer, nya möjligheter till utvidgad integrerad samverkan mellan folkhögskola, studieförbund och organisationer och ökad tillgänglighet för nya målgrupper.

Svårigheterna är uppenbara. Förutsättningarna är inte optimala i någon av grupperna. Bäst förutsättningar har en lärgemenskap om deltagarna inte bara ingår i samma intressegemenskap utan att den också omfattar ett stort antal deltagare helst med studievana och väl tilltagen tid. De här aktuella grupperna uppfyller inte alla dessa krav.

Svårigheten så här långt har främst bestått i att få alla inblandade parter inklusive deltagarna att bryta en tradition och på djupet omfatta ett annat synsätt och en annan metod och att få igång maskineriet. Risken för bakslag finns liksom risken för att svårigheterna leder till att modellen luckras upp. Frågan hur långt en anpassning kan göras utan att grundprinciperna i modellen äventyras behöver därför återkommande prövas. En fortlöpande diskussion med alla inblandade parter om synsättet och metoden är också nödvändig.

Men våra lärgemenskaper har trots svårigheterna börjat komma igång. Till det positiva hör också att modellen har mötts av intresse när vi beskrivit den för kollegor i olika sammanhang.
”Men det här är ju riktig folkbildning”, har varit en återkommande kommentar.

¹ Lärande organisation är inte ett enhetligt begrepp. En lång rad beskrivningar och definitioner finns. Granberg/Ohlsson (2004) föreslår följande: ”En lärande organisation är den organisation som skapar goda förutsättningar för medarbetarnas lärande och som tar tillvara detta lärande och nyttiggör det i organisationens strävan att påverka och anpassa sig till omvärlden.” Lärandet är således inte bara individuellt utan även kollektivt, lärandet sker i ett sammanhang och över tid i en process.

Jobring, Ove (2004). Lärgemenskaper på nätet. Lund: Studentlitteratur.

Granberg, Otto, Ohlsson, Jon (2004). Från lärandets loopar till lärande organisationer. Lund: Studentlitteratur.