Unga nätkulturer låter 28 röster reflektera över hur Internet påverkar livet, samhället och lärandet. Skriften är den sista i en triologi om hur nätet påverkar ungas liv. Tidigare skrifter heter Med eller utan filter och Den fjärde basfärdigheten. Thomas Fritz, Umeå universitet pekar i sin recension på vikten av att se och förstå att ungas nätkulturer har stor betydelse för hur framtidens lärande kommer att utvecklas.
En intressant nyhet i sammanhanget är den forskningsansats med rubriken Unga nätkulturer som KK-stiftelsen nyligen beslutats om.

Växtvärk eller kraftverk? Unga nätkulturer förändras och förändrar

Thomas Fritz

Växtvärk eller kraftverk? Unga nätkulturer förändras och förändrar (133 kB)

Samma år var jag utbytesstudent i Norge och läste ”Informatikk” och fick på så sätt tillgång till moderna datorer som under höstterminen kopplats till Internet. Jag minns fortfarande den känsla av nyfikenhet och osäkerhet när jag för första gången startade Netscape, dåtidens största webbläsare, för att bege mig ut på webben.

Frågorna hopade sig direkt. Hur använder jag det? Vad kan jag upptäcka? Varför finns det ingen manual? Lyckligtvis hittade jag till slut både Lycos och Webcrawler (två föregångare till Google) och kunde börja söka mig fram i cyberterrängen. Jag använder medvetet detta uttryck, för på den tiden var det verkligen en tydlig uppdelning mellan det som upplevdes i den verkliga världen och vad som gjordes på Internet.

På en i historisk bemärkelse kort tid, tretton år, har mycket förändrats. Internet är numera en självklar och integrerad del i mångas, framförallt ungas, liv. Tillsammans med andra inslag i samhällsutvecklingen, till exempel ökade förväntningar på förbättrade livsvillkor och ökad grad av individualisering (Fritz 2007), har nya villkor skapas för alla som arbetar med unga och lärande, då unga som grupp snabbt omfamnat samtidens nymodigheter.

Våga lära av våra unga

När skriften ”Unga nätkulturer” presenterades i oktober 2007 fullbordade KK-stiftelsen den trilogi skrifter som framför allt behandlat Internets intåg i ungas vardag. Antalet röster i publikationerna har ökat i antal och i detta avslutande häfte är det, utöver olika ungdomspaneler, tjugotalet forskare, lärare och projektledare som på olika sätt ger sin syn på hur förändringens vindar påverkat färden. För att det är tal om en resa, det förstår man när man läser både förord och innehållsförteckning.

Här beskrivs färden mot framtiden i rubriker som till exempel ”Vägen”, ”krönen”, ”hindren” och ”riktningen”. Intressant nog finns även rubriken ”Vägvisarna” med, och häri ryms det väsentliga budskapet med skriften, nämligen nödvändigheten av att också våga lära av dem som vet - våra unga. Här handlar det knappast om en resa i fysisk bemärkelse, eller ens virtuell utan om en inre resa. De olika artiklarna i skriften ger talrika exempel på nya perspektiv så att läsaren får en chans att omvärdera och utveckla sin kunskap om de framväxande unga nätkulturerna.

Allmänkompetens

”Med eller utan filter”, som kom 1999 fokuserade i huvudsak på fenomenet Internet i samma utifrån- och inperspektiv som präglade mina första fumliga knapptryckningar på webben några år tidigare. Det handlade om att utifrån den ”vanliga verkligheten” försöka förstå och förhålla sig till ”det där andra”. Redan i titeln på den andra skriften, ”Den fjärde basfärdigheten”, som kom bara två år senare fastställs värdet av den ökande användningen av IT. Att kunna använda modern teknik utgör inte längre någon mindre aktivitet för ett fåtal, utan upphöjs till nödvändig allmänkompetens.

I den avslutande delen, ”Unga nätkulturer”, vilar en känsla av belåten mogenhet över texterna, utan att för den skull vara självgod eller ”petimätrig”. Insikten att vi inte kan förhindra eller förbanna utvecklingen, med dess olika konsekvenser, utan istället med öppet sinne och stort hjärta bejaka den har slagit rot ordentligt.

I ”Unga nätkulturer” har projektledaren Stig-Roland Rask med skicklig omsorg valt företrädare med olika perspektiv på ungas vardag och lärande att presentera sina erfarenheter, med det gemensamt att de har god närhet till de unga nätkulturerna. De olika klangerna sammanflätas till en kör som samstämt och bekräftande sjunger nätkulturernas lov.

Jämbördig dialog

Fokus är på möjligheter, inte faror. På jämbördig dialog istället för problemhantering. Att genom nyfikenhet utveckla lärandet i skolan utifrån samtida förutsättningar, istället för att avvakta eller försöka att backa utvecklingen.

När det gäller kopplingen mellan hur vuxenvärlden hanterar de unga nätkulturerna och hur skolan ska utvecklas är Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, den som uttrycker sig mest tydligt. Han anser att skolan inte längre har den funktionen att förse unga med nödvändiga kunskaper för att klara samhällslivet, utan istället är det föräldrar eller kompisar som förmedlar dessa insikter. Det blir i slutändan en trovärdighets- eller till och med en överlevnadsfråga menar Dahlbom.

Annica Zetterström, studierektor vid lärarutbildningen i Uppsala är inne på liknande spår. Att se samtidens populärkulturer på ett positivt sätt och dra fördel av dem går trögt konstaterar hon, och hon pekar på att ungas frekventa användning av nya medier gör att det skapas otaliga möjligheter till lärande – om man som lärare törs ompröva sin lärarroll och blir mer av en lots och förebild.

Lärandet förändras

Det handlar alltså om mod att våga se att förutsättningar för lärande förändrats och en vilja att förändras med den, både på ett individuellt plan för enskilda lärare men även för skolan som institution. Detta gäller naturligtvis för folkbildningen också, där både tekniska framsteg men även andra förändringar, till exempel demografiska (den stora kullen 40-talister går i pension) gör att förutsättningarna för studiecirkelverksamhet förändras.

Även här handlar det om att våga se de stigar som växer fram, och hitta former som passar in både inom ramen för folkbildningens grundtankar och samtidigt möta de behov som dagens självförverkligande generation har. Det handlar om att i dialog försöka synliggöra människan och anpassa både material och metod efter individuella önskemål. Nu är detta i sig inget särdeles nytt, varken för skolan eller för folkbildningsrörelsen, men utvecklingen i samhället tillsammans med unga nätkulturer har på drygt ett decennium skapat miljöer och vanor som många äldre inte har någon erfarenhet av och därför har svårt att se hur de kan användas för att underlätta lärande.

Istället har dessa miljöer och vanor tenderat att misstänkliggöras och demoniseras allmänt i medierna samt inom skolan, vilket gjort motståndet mot ny teknik och dess uttrycksformer växt. Idag handlar till exempel diskussionen kring användningen av mobiltelefoner i skolan väldigt lite om hur vi kan använda den pedagogiskt för att stimulera och underlätta lärande, utan huvudsakligen om störande ringsignaler och om lärare ska ha rätt att beslagta den.

Överhuvudtaget handlar skolutveckling idag beklagligt lite om pedagogisk utveckling för att följa eller till och med leda samhällets framåtskridande utan mer om kontroll och en slags önskan om att vilja något tillbaka. Detta ser man inte minst från politiskt håll idag, där flera myndigheter som arbetat med pedagogiskt utveckling läggs ner till förmån för andra som ska utöva inspektion.

Min tolkning är att somliga representanter för vuxenvärlden känner maktlöshet över den egna oförmågan att manövrera i ett snabbt föränderligt samhälle, och istället projicerar detta på ungas vardag genom att vilja införa mer kontroll utifrån ett tydligt tolkningsföreträde. Hos dessa företrädare saknar jag det som Daniel Lundqvist, utvecklingsledare vid Lemshaga akademi, tipsar om i den sista artikeln i Unga nätkulturer, nämligen modet att våga utmanas av den unga generationen och att ha modet att våga lära nytt. Han lyfter även fram behovet att ställa sig frågan för vem vi utbildar och för vilket samhälle, något som kräver djup eftertanke och diskussion mellan professionella pedagoger.

Att vara klok och mogen vuxen

Att ta hänsyn till unga nätkulturer handlar alltså ingalunda om ”flumpedagogik”, utan i högsta grad om att vara en mogen och klok vuxen. Att däremot hävda att lärandet förbättras genom att använda metoder som har sitt ursprung i en samhällsstruktur som inte längre existerar och som dessutom har svag vetenskaplig förankring, det kallar jag för ”dumpedagogik”.

Om det skulle vara så att ökad kontroll leder till högre kvalitet, då borde lanseringen av den svenska motsvarigheten till Ratemyprofessors.com att emotses med glädje. Det är en webbsida där en miljon lärare i 6000 skolor i framförallt USA är betygssatta av sina elever. Då kommer också svenska elever få möjligheten att gradera sina lärare, som på motsvarande sätt som sina elever på ett rakt och tydligt sätt får veta hur de ligger till med sina prestationer. De lärare som får höga betyg får bekräftelse på att de gör ett bra jobb, och de som får låga betyg blir motiverade att ta sig i kragen och anmäler sig kanske till lärarlyftet. Eller?

För tretton år sedan var den nya läroplanen Lpo94 ny. Nu pågår arbetet med att ta fram efterföljaren. Jag hoppas, även om jag tvivlar, att ”Unga nätkulturers” budskap; att våga se, våga lyssna och våga gå nya vägar, tjänar som viktiga utgångspunkter i det arbetet. Den svenska skolan borde bli en plats där både elevers och lärares kompetenser uppskattas och tas om hand. Där våra unga i första hand respekteras för vilka de är och inte för vilka de borde vara. Att eftersträva känslan av att vi spelar i samma lag - på samma planhalva - istället för att förstärka känslan av vi och dem.

Det går inte att utveckla dagens skola mot framtidens lärande med metoder som passerat bäst-före-datum. Framsteg nås inte genom att gå bakåt - det hörs ju till och med på namnet.

Referenser

Fritz, Thomas (2007) Kan klokskap bli kunskap i skolan? http://www.cfl.se/natochbildning/html/nr_7_07/kan_kunskap.htm

Ratemyprofessors.com, http://www.ratemyprofessors.com

Projektledare Stig-Roland Rask, KK-stiftelsen skrifserie nr 19, Unga
nätkulturer - Röster om nätet, framtiden,värderingar och lärande. Skriften kan beställas kostnadsfritt från KK-stiftelsen 08-56 64 81 00 eller laddas ner i pdf-format från http://www.kks.se/upload/publikationsfiler/it_i_utbildning/unga-natkulturer-2007-publ.pdf. Skriftens ISSN-nummer är 1403-3224.

« Tillbaka

Thomas Fritz, Pedagogisk konsult, Universitets-pedagogiskt centrum, Umeå universitet

Unga nätkulturer - Röster om nätet, framtiden,värderingar och lärande.