I december 2002 genomförde nätverket Offensiv Folkbildning en konferens på Hola folkhögskola. Temat för konferensen var den process som inletts med arrangerandet av World Social Forum i Porto Alegre januari 2001. En av föreläsarna på konferensen var Stellan Vinthagen som pratade på temat "Globalisering, nya sociala rörelser och en ny folkbildning?".

Susanne Hedman har skrivit detta referat av föreläsningen.

Globalisering, nya sociala rörelser och en ny folkbildning?
Föredrag av Stellan Vinthagen
Hola Folkhögskola 2 december 2002

- Nu får vi ta och möblera om. Sätt er i grupper om fyra och fyra och välj några ni inte känner sen tidigare.
Det märks att Stellan Vinthagen har sina rötter inom folkbildningen. Båda hans föräldrar var folkhögskollärare och viljan till dialog verkar ha gått i arv. Vi flyttar bord och presenterar oss för varandra innan Stellan tar till orda igen.

Han berättar att han sedan några år tillbaka doktorerar vid Institutionen för Freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs Universitet. Ämnet för avhandlingen är globaliseringen och sociala rörelser. Själv har han varit engagerad i freds- och miljörörelsen under många år, och det var då han började fundera på hur forskningen skulle kunna bidra till att förändra världen. Hur den skulle kunna stärka folkrörelsernas arbete och bidra med tankar kring strategier för förändring.
Det är också om detta han vill berätta och samtala med oss om här på Hola folkhögskola.

Stellan tar sin utgångspunkt i den samhälleliga förändringsprocess, som inte minst den folkhögskola vi befinner oss på, aktivt deltog i under början av förra seklet. De var då de gamla eller klassiska folkrörelserna, som Stellan väljer att kalla dem, kämpade för ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, alla bidrog de till att skapa den demokrati och välfärd som vi i senare generationer har kunnat skörda frukterna av. På folkhögskolor runt om i landet fick de gamla folkrörelsernas medlemmar möjlighet att träffas och reflektera kring mål och medel. Där skaffade de sig kunskaper om omvärlden och lärde sig mötesteknik. Viktiga redskap i arbetet för ett demokratiskt Sverige,

Idag befinner vi oss mitt i en lika omvälvande förändringsprocess som för 100-150 år sedan. Nationalstatssamhället håller på att försvinna. Den traditionella politiken befinner sig i kris. Ungdomarna engagerar sig politiskt, men inte i de politiska ungdomsförbunden (som tillsammans har färre antal medlemmar än Förbundet Djurens Rätt) utan i nätverk och rörelser som med ett gemensamt namn brukar kallas ”Den globaliseringskritiska rörelsen” eller ”Den globala rättviserörelsen”.

Den traditionella demokratin är i kris och nya demokratiformer behöver utvecklas. De nya globala folkrörelserna har en politisk kritik att föra fram och letar efter nya former att göra det på. De vill förnya demokratin, men frågan är hur? Här skulle de behöva folkbildningens stöd.

Men innan vi fördjupade oss i den frågan ville Stellan delge oss sin syn på den globala förändringsprocess som brukar kallas för ”globaliseringen”. Synen på globaliseringen skiftar. Stellan tillhör dem som menar att det är en process som inte går att stoppa, men att den går att påverka och styra med hjälp av politiska beslut.

Han börjar med att beskriva skillnaden mellan begreppen internationalisering och globalisering. Internationaliseringen härrör från 1600-1700-talen. Nationalstater börjar då formeras som hade monopol på våldsanvändning, skatteuttag, lagstiftning m.m. inom sitt territorium. Staterna erkände varandras suveränitet. Mellanstatliga avtal skrevs som exempelvis rörde handel, militära frågor och medborgarnas rörelsefrihet.

Idag har den bärande idén om nationalstatens monopol upphört. Nationalstaternas gränser har fått hål i sig och många flöden sker idag bortom nationalstaternas kontroll, exempelvis satellit-TV, internet, miljöförstöring och finansiella flöden. De här hålen började märkas på 1960-70-talen. Detta fenomen kallas för transnationalisering, eller som Stellan beskriver det: ”schweizerost-effekten”, de hål som uppstår i nationalstatsgränsen genom de transnationella processer som staten inte kan kontrollera. Det är när transnationaliseringsprocessen är expansiv och gränslös som den kan bli global och som den korrekt kan kallas för ”globalisering”.

Stellan fortsätter med att visa på hur transnationaliseringen har påverkat tre sektorer i samhället; ekonomin, politiken och det civila samhället: - Ekonomin har utvecklats till en flexibel nätverkskapitalism, där marknadsexpansionen inte bara sker geografiskt utan också sprids till den privata, personliga och offentliga sfären och till byråkratierna. Saker och företeelser som tidigare inte varit en del av marknaden är det idag. Allting har en tendens att bli en vara som prissätts. Du kan t ex köpa dig en hel livsstil av underhållningsindustrin.

- Inom politikens område äger en utlokalisering av makten rum, eller en ”fortlöpande export av riksdagsdelar” som Stellan kallar fenomenet. Beslutanderätten inom vissa områden skickas iväg, inte till en samlad regim på global nivå, utan till olika beslutande organ på global nivå, beroende på vilken fråga det gäller. Politiska beslut om en avreglering på nationell nivå har varit en förutsättning för denna utlokalisering. Behovet av regler på global nivå har emellertid börjat märkas och en ”nyreglering” på global nivå är på gång. Exempel på institutioner som idag har eller håller på att utveckla globala regelverk är: Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF), Världshandelsorganisationen (WTO) och den nyinrättade Internationella domstolen (ICC).

- Inom det civila samhället håller transnationella rörelsenätverk på att ta form. En process har påbörjats där nätverken träffas på lokal, regional och global nivå för att se hur de ska kunna samarbeta för en bättre värld. Processen fick en fastare form i och med det första World Social Forum-mötet som hölls i Porto Alegre, Brasilien år 2000. Sedan dess har ett antal möten hållits i världen. Nu senast i Florens, där 60.000 människor besökte det första European Social Forum och i Skåne, där 7.000 personer besökte Skåne Social Forum.

Här tog vi en paus för fika och gruppdiskussion om den omvärldsbild som Stellan presenterat.

Därefter gav Stellan en översiktlig bild av skillnaderna mellan de klassiska och de nya folkrörelserna.
Han jämförde bla deras arbetsmetoder, vad det är som håller samman medlemmarna och hur rörelserna är uppbyggda. Medan de klassiska rörelserna betonar byråkratisk organisering, nationalstatspolitik (fördelning och inkludering i det nationella) och gemensam ideologi baserad på klasstillhörighet – betonar de nya rörelserna nätverk, gemensamma problem och värderingar, samt en ”global/lokalpolitik” (personlig livsstil, lokala sociala livsformer och globala relationer).

De gamla och nya rörelserna har en tendens att vara så skilda i sina arbetsformer att samarbete försvåras. Fördomar finns på båda sidor och mycket skulle vara vunnet om de fick en chans att lära känna varandra. Oavsett skillnaderna mellan rörelser så menade Stellan att man borde kunna enas kring det gemensamma problemet: Vad innebär ”demokrati” i ett globaliserat tillstånd? Här finns en möjlighet att de mest skilda intressen bland rörelser skulle kunna förenas. Förhoppningsvis skulle man då också kunna hitta såväl samarbetspartners som konkreta frågeställningar kring vilka man skulle kunna enas och därmed öka sina möjligheter att påverka.

Det är många klyftor som behöver överbryggas, inte bara mellan nya och gamla folkrörelser utan mellan förändringskrafter i nord och syd, öst och väst. Vi måste därför hitta mötesplatser där vi kan föra en permanent dialog kring de viktiga överlevnadsfrågor världen står inför, inte minst frågan om hur en fungerande demokrati ska se ut i en globaliserad värld!

Här menar Stellan att folkbildningen har en viktig uppgift att fylla. Även folkbildningen har något att vinna på att spela denna roll som brobyggare mellan rörelser eftersom folkbildningen också behöver förändras – ja rent av globaliseras för att fortsätta vara kreativ och aktuell. T o m ordet ”folkbildning” har ju sin bakgrund i det klassiska nationella projektet om ett nationellt ”folk”. Det innebär att problemet vi måste brottas med är: Vad är folkbildningens roll i globaliseringen? Och det var med en fråga till oss om vilken roll folkbildningen och folkhögskolorna kan spela i samhällsförändringsprocessen som Stellan avslutade sin föreläsning. Därefter diskuterade vi i grupperna denna stora fråga, en diskussion som enbart kunde inledas på den korta tid som var kvar.

Susanne Hedman

---

Publicerad: 2003-02-28
Ändrad: 2004-12-19