21 mars 2005 

Det är sällan tråkigt att läsa de bolivianska inrikesnyheterna. Man saknar inte precis vad som hänt i Farmen eller Big Brother. Verkligheten är nog så dramatisk.

 

I mitten på 70-talet beslutade FN:s generalförsamling om att anta deklarationen om en ”Ny Ekonomisk Världsordning”. Centrala punkter i denna var staternas rätt till sina egna naturtillgångar och deras rätt till kontroll av transnationella företag. Sedan dess har det flutit många dollar genom de liberaliserade finansmarknaderna.

 

Ekonomen Milton Friedman lade den teoretiska grunden för nyliberalismen och Ronald Reagan och Margret Thatcher omvandlade teorin till praktisk politik och bestämde dagordningen för många år framåt. Staten och fackföreningarna snedvrider marknadens sunda mekanismer och förhindrar en utveckling av ekonomin.

Lämpliga åtgärder, för såväl fattiga som rika länder, är därför att privatisera statliga företag, sänka skatter, liberalisera arbetsmarknadslagar och utrikeshandel, samt att försöka skapa ett så gynnsamt klimat för utländska investeringar som möjligt. Detta program har internationella organ som Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (IBRD)) och Världshandelsorganisationen (WTO) gjort till sitt och med hjälp av såväl morot som piska påtvingat alla skuldsatta länder.

 

Bolivia har varit en lydig elev denna skola. Ekonomin är vidöppen, skatterna mycket låga och i mitten av 90-talet släppte staten kontrollen över sina företag inom olje- och gasindustrin, gruvindustrin, teleindustrin, järnvägssektorn, elsektorn, flygtrafiken mm och bjöd in transnationella företag att ta över. Den ekonomiska utvecklingen för landet har emellertid uteblivit. 2/3 av befolkningen har inte mer än två dollar om dagen att leva på.

 

Sedan år 2000 bjuder de bolivianska folkrörelserna ett hårt motstånd mot denna politik.  Man vill ta tillbaka kontrollen över naturresurserna och företagen. Det gäller vattnet, mineralerna, gasen.

En av de metoder man använt sig av för att påverka politiken är vägblockader. Man lägger ut sten och bygger barrikader och stoppar på så sätt transporterna längs de viktigaste vägarna.

 

När invånarna i El Alto stängde tillfarten till La Paz i oktober 2003 med kravet att gasen skulle nationaliseras möttes de av väpnat våld och drygt 60 människor blev skjutna av utkommenderad militär. Vreden detta orsakade ledde till att den dåvarande presidenten ”Goni” tvingades fly ur landet och ersattes av den nuvarande presidenten Carlos Mesa. Förväntningarna att han skulle infria de folkliga kraven var stora.

 

Under större delen av tiden som gått sedan oktober 2003 har president Mesa haft ett kritiskt stöd från det folkrörelsebaserade partiet MAS med rötter i indianrörelsen. Nu har den alliansen spruckit. Presidenten är hårt klämd mellan kraven från internationella institutioner och transnationella företag å ena sidan och folkrörelsernas krav å den andra.

Enligt presidenten är rörelsernas krav på 50 % av gasinkomsterna till Bolivia orealistiska och kommer att leda till skadeståndsprocesser från företagens sida och en internationell isolering av Bolivia.  Rörelserna hävdar att de skrivna kontrakten är olagliga och att det måste bli slut på politiken att skänka bort naturtillgångarna till de transnationella företagen.

För att trycka på parlamentet och regeringen har man organiserat omfattande vägblockader som i omgångar lamslagit stora delar av landet.

Ett av de löften som Mesa gav vid sitt tillträde var att inte ta till våld för att lösa sociala konflikter och det har han hållit. Istället har han litat till sin övertalningsförmåga och sina goda opinionssiffror. I alla kritiska lägen håller han tal till nationen, framförallt på söndagskvällarna. Det har blivit ganska många under hans 17 månader långa regeringstid.

De senaste veckorna har karusellen snurrat allt fortare. Som en följd av de pågående blockaderna meddelade presidenten att han ville att parlamentet skulle överväga hans avgång, samtidigt som han uppmanade alla de som är emot blockaderna att gå ut på gatorna och visa det. Själv gick han ut på presidentpalatsen balkong och ledde talkörer som skanderade ”Nej till blockader”. Genom detta lyckades han mobilisera en stor del av medelklassen för sin politik. Parlamentet vägrade att godta hans avskedsansökan och de traditionella partierna sade sig sluta upp bakom presidenten. Rörelserna gav emellertid inte upp blockaderna utan krävde att en ny gaslag skulle antas först.

Tisdag 15/3 var det dags igen. Presidenten hotade återigen med att avgå och presenterade ett förslag om att utlysa nyval. Parlamentet svarade med att under en nattsession äntligen anta en ny gaslag och med att avvisa nyval. Den nya gaslagen tillgodoser en del av folkrörelsernas krav och man har hävt blockaderna i avvaktan på att beslutet ska behandlas i senaten också. Regeringen tycker att den antagna lagen inte är realistisk och kommer antagligen att försöka stoppa den via senaten. Blir det så får vi nog se nya blockader om ett par veckor.

 

Det är inte lätt att försöka bryta sig ut ur det nyliberala fängelset.

 

Mats Ehn

Cochabamba 20/3 2005