Julen 1914 var första världskriget några månader gammalt. Istället för ett rörligt krig likt tidigare konflikter hade arméerna fastnat i ett dödläge och grävs ner sig i gyttjiga skyttegravar från den belgiska kusten i norr till den Schweiziska gränsen i söder.

Det krig som i propagandan på båda sidor hade utmålats som en snabbt avklarad historia hade redan krävt tusentals dödsoffer.

På sina håll var det mindre än hundra meter mellan de tyska soldaterna å ena sidan och de brittiska, franska och belgiska soldaterna på den andra.

Julen 1914, denna den första av flera krigsjular, inträffade en mycket märklig händelse. På flera ställen uppstod en spontan vapenvila, genomförd på initiativ av de tusentals meniga soldater som frös och dog på respektive sida. Detta skedde i strid med gällande order på bägge sidor.

 

Den amerikanske historikern Stanley Weintraub har beskrivit denna händelse i boken ”Stilla natt. När vapnen tystnade julen 1914”.

Weintraubs skildring är mycket detaljrik och ger exempel på hur vapenvilan växte fram på flera platser längs västfronten. Förutom förbandens egna krigsdagböcker (ungefär som ett fartygs loggbok) skildrar Weintraub händelserna med hjälp av brev från soldaterna, tidningsartiklar och även teaterpjäser och musikstycken. Sammantaget blir bilden väldigt omfattande.

I den officiella brittiska krigshistorien, som publicerades 1926, framställdes vapenvilan som en obetydlig händelse. Men i verkligheten påverkade den spontana vapenvilan påverkade stora delar av Västfronten utan att någon i efterhand vet var och hur det hela började.

Från båda sidor steg man på julafton och de efterföljande dagarna upp ur skyttegravarna och möttes i ingenmansland dvs. den mark som låg mellan skyttegravarna. Till att börja med så begravde man de döda varav flera hade legat obegravda sedan kriget ”låstes fast” i skyttegravar några månader tidigare. Efterhand blev ökade modet och nyfikenheten och i ingenmansland bytte man saker med varandra och sjöng julsånger. Man applåderade sångerna som efter en konsert och ropade slagord mot kriget. Innhållet i de julpaket som man fått på båda sidor samlades i ihop till spontana ”julmiddagar” och på några ställen spelande man t.o.m. fotboll mot varandra.

Det avslutande kapitlet ägnar Weintraub till ett resonemang kring vad som hade hänt om första världskriget hade avbrutits genom vapenvilan 1914. Perspektiven och konsekvenserna är dramatiska och skulle ha kunnat leda till att 1900-talet sluppit såväl Hitler som Stalin.

Weintraubs beskrivning blir nästan övermäktig. I texten refererar han både till faktiska händelser och till sådana som tolkats i teaterstycken och visor. Detta gör det svårt ibland skilja mellan vad som är fakta och vad som är fiktion.

Efter några kapitel var känslan av att texten upprepades tydlig och det gör att boken tappar något i läsvärde.