17 juni 2005

Fred, lugn och ro
För drygt 30 år sedan så sjöng Hoola Bandola och Mikael Wiehe ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?"

Bakgrunden var 60- och 70-talens uppror mot den koloniala världsordningen och framförallt mot USA:s krig i Vietnam.

Frågan är vem ”vi” är? Som vit, välmående medelklass vill jag absolut ha fred och lugn och ro. Men om man tog ifrån mig jobbet, bostaden, socialförsäkringarna, mina barns möjligheter till studier och försörjning? Om mitt val var att försöka hanka mig fram på två dollar om dagen eller att illegalt försöka ta mig till något av de rika länderna för ett svart städjobb?

Förvisad till källarvåningen i sitt eget hus
I snart 500 år har de olika ursprungsfolken förvisats till källarvåningen i sitt eget hus. I nu 20 år har olika regeringar försökt att hävda att landets ekonomiska och sociala problem kommer att lösas bara man gör landet tillräckligt attraktivt för utländska investerare genom privatiseringar, liberaliseringar och avregleringar.  Idag har två tredjedelar av befolkningen inte mer än två dollar om dagen att leva på.

För en vecka sedan avgick Bolivias president Carlos Mesa och ersattes av Eduardo Rodriguez,  högsta domstolens president.  Carlos Mesa blev president för 20 månader sedan då den tidigare presidenten ”Goni” störtades i folkligt uppror. Man krävde nationalisering av landets gastillgångar, en ny författning och en ny ekonomisk modell. Inget av detta har förverkligats.
 
I tre veckor, nu i maj och juni, har de olika sociala rörelserna mobiliserat på nytt för att deras krav ska hörsammas. Man har blockerat vägar i hela landet och omringat huvudstaden och regeringsbyggnaderna. Huvudaktörerna är kvarterskommittérna i La Paz:s förstad El Alto, bönder och ursprungsfolk på landsbygden i hela landet, gruvarbetarna, lärarna i de offentliga skolorna och studenterna. Den sista veckan började gas och bensin att ta slut i La Paz och matpriserna rusade i höjden pga brist och hamstring. Våra UBV-kamrater i La Paz höll sig inne och började fundera på evakuering. Hos oss i Cochabamba påverkades vardagslivet inte speciellt mycket även om den spänning som fanns i hela landet även kändes här.

Katastrofalt dödläge
Nu har presidenten avgått, en ny har tillträtt och kraven är fortfarande ouppfyllda. Folk har gått tillbaka till sina arbeten i den mån man har några och framtiden är mycket oviss. Något slags val ska hållas i december, en del tror att det kommer att vara lugnt fram till dess, andra tror att konflikterna trappas upp redan om en månad igen.

En av Bolivias främsta politiska analytiker, Alvaro Garcia Linares, beskriver läget som en ”empate catastrófico”, ungefär ett katastrofalt dödläge. Två politiska block står mot varandra och inget av dem lyckas etablera sin hegemoni över det andra. Den traditionella politiska och ekonomisk makteliten som har sitt centrum bland företagarna i Santa Cruz och som vill försöka åtrupprätta den nyliberala modellen. Här finns öppen rasism och separatistiska strömningar samtidigt som man försöker framställa sig som ansvarstagande, framtidsinriktade och produktiva.

Inga söndagsskolor
Det andra blocket utgörs av de sociala rörelserna med ursprungsfolken i spetsen. De som alltid ansetts vara de ociviliserade, de fula, de lata, de framstegsfientliga.  Man finner sig inte längre i att vara förvisade till samhällets källarvåning men man har ännu inte förmågan att ta makten och etablera sin hegemoni. De sociala rörelserna är heller inga söndagsskolor, här finns inte bara solidaritet utan även omvänd rasism, oförsonligt grupptryck och maktfullkomliga ledare. Ungefär som när arbetarrörelsen i  Sverige utmanade den rådande ordningen.

Konflikttrötthten är stor och det är kanske den traditionella maktelitens starkaste kort. Alla drabbas ju av blockaderna, inte minst de fattiga. De privatägda medierna gör vad de kan för att uppmärksamma hur enskilda personer drabbas av konflikerna och lägger skulden på de sociala rörelserna. Det dagliga strukturella våldet som majoriteten utsätts för genom att deras sociala, ekonomiska och kulturlla rättigheter inte respekteras räknas inte i detta sammanhang.

För nog är det så att vi alla vill leva i fred och lugn och ro, men vi vill också ha rättvisa och rimliga levnadsvillkor. 

”Så längre de fattiga inte har  bröd  kommer de rika inte att ha fred”. Detta kunde man läsa på en av indianpartiernas banderoller i komunalvalet i höstas och det är nog sant.

Mats Ehn
Cochabamba, 17 juni 2005

Tror du, som jag,  att starka folkrörelser är nödvändiga för en rimligare världsordning?  
Du kan stödja de latinamerikanska folkrörelserna genom att sätta in pengar på pg 901017-4 Läs mer på denna adress http://www.ubv.se/las/smpfond.htm