20 november 2005
Vårt nationalepos är kanske Vilhelm Mobergs berättelse om utvandringen från Fattigsverige till Nordamerika. I mitten av 1800-talet bryter Karl-Oskar och Kristina upp från jordbrist och eländiga villkor på landsbygden i Småland för att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Ekonomiska flyktingar skulle de väl heta med dagens terminologi. Under perioden 1850-1930 gjorde en miljon svenskar samma resa. Industrialiseringen, folkrörelsernas framväxt och demokratins genombrott förändrade situationen och från 1930 och framåt är det fler som kommer till Sverige än som lämnar landet.
Det finns en hel del likheter mellan dagens Bolivia och Karl-Oskars och Kristinas Sverige även om det internationella sammanhanget är väldigt annorlunda. Fattigdomen är utbredd, 60-70 % av befolkningen har inte mer än två dollar per dag att leva för. Många på landsbygden saknar tillräckigt med jord att odla och arbetslösheten i städerna är skyhög. Endast 20-30 % har anställningar med lagstadgade villkor, resten arbetar i den informella sektorn.
Emmigration som väg ur fattigdomen
Tanken på emmigration som en väg ur fattigdomen är vitt spridd och man beräknar att två miljoner bolivianer nu bor utanför Bolivia.
Flest bor i Argentina, men många bor också i USA, Spanien, Italien och andra europeiska länder.
Även i Stockholm finns en underjordisk boliviansk koloni. Dessa är de verkliga ”riskkapitalisterna” som med de egna livsvillkoren som insats sätter sig i skuld för att kunna köpa en flygbiljett till den rika delen av världen. Förhoppningen är att kunna tjäna ihop pengar så att man skaffa ett eget hus och kanske sätta upp en liten affärsrörelse när man kommer tillbaka till Bolivia.
Under vår tid här i Bolivia har tre personer i vår bekantskapkrets gett sig av. En kvinna och nybliven farmor passar barn i en familj i södra Spanien, en ung kille med ingenjörsutbildning städar skolor i London och den tredje som är agronom vet vi inte vad han gör.
Riskfyllt företag
Globaliseringens koncentration av rikedomar gör att människorna tvingas söka sig dit pengarna finns. Någon fri rörlighet för fattiga människor finns emellertid inte. Nyss förfasade vi oss över ”Järnridån”, nu bygger Europeiska Unionen allt högre murar mot fattiga människor från syd.
De som bestämmer sig för att ge sig iväg löper många risker. De måste sätta sig i skuld för att få ihop till biljetten, de kan bli lurade av oseriösa resebyråer och agenturer, de kan bli stoppade redan på flygplatserna i Paris, Frankfurt eller Madrid och på godtyckliga grunder bli skickade tillbaka till Bolivia, de kan utnyttjas och underbetalas av skrupellösa arbetsgivare i länderna de kommer till. Eftersom det är omöjligt att få arbetstillstånd tvingas man att arbeta svart och man riskerar därför hela tiden att bli utvisad. Illegaliteten gör också att man kan bli indragen i kriminella aktiviteter.
Samtidigt är det också många som ”lyckas”. De pengar som bolivianer i utlandet skickar hem är en av landets viktigaste inkomstkällor och de kan försörja många släktingar på detta sätt. Samtidigt är priset man får betala väldigt högt. Flera jag pratat med säger att de inte levt ett människovärdigt liv utan endast försökt överleva.
Att unga människor ger sig iväg och får ”slita hund”, men samtidigt får möjlighet att tjäna pengar och uppleva nya saker tycker jag inte är så problematiskt. Ungdomar i Bolivia vill ju precis som ”våra” ungdomar ut och se världen. Men när föräldrar och farföräldrar ser sig tvingade att lämna sina egna barn och barnbarn i flera år för att arbeta i europeiska familjer är något i grunden sjukt. Vad ska vi göra åt det?
Mats Ehn
20 november 2005
Publicerad: 2005-11-21
Ändrad: 2006-01-05