Nu är vi tillbaka på Lingonguppet 11 i Österfärnebo igen. Snön ligger vackert vit runt huset och vi välkomnas av ett fungerande skidspår vilket inte är så vanligt dessa milda och snöfattiga vintrar. Kontrasten mot högsommarvärmen i Cochabamba kunde inte vara större.

Två år har gått rasande fort. Vad var det som hände? Det känns bra att vara tillbaka hos familj och vänner men sorgligt att bryta upp från nya vänner och arbetskamrater i Bolivia. Det känns verkligen som ett privilegium att ha fått möjlighet att arbeta i Bolivia under dessa två år.

 

1985 kom jag till Bolivia för första gången och det är ett land som från första stund gjorde intryck på mig med all sin kulturella, biologiska och geografiska mångfald. De levande kulturella traditionerna som inte låter sig utplånas av modernitetens vägskrapa. De vidriga levnadsförhållanden som majoriteten tvingats leva under och det organiserade motstånd man lyckats utveckla.

 

För mig får folkbildningen sin mening genom att vara en del av folkrörelsernas arbete för ett rättvisare samhälle. På folkhögskolan i Österfärnebo arbetar vi för att utveckla medvetenhet och lust till engagemang för ett rättvist, hållbart, fredligt, demokratiskt och jämställt samhälle på global och lokal nivå. Man kan säga att vi i Sverige idag har starka folkbildningsinstitutioner men svaga rörelser. Jag tänker att detta är ett hot mot de framgångar vi uppnått. I Bolivia är det tvärtom. Där finns rörelser med kraft att avsätta regeringar, men väldigt svaga institutioner för att förvalta och utveckla det man vill åstadkomma.

 

Den viktigaste sociala rörelsen i Bolivia under de senaste 15 åren har utgjorts av de olika ursprungsfolkens kamp för sina rättigheter. Tillsammans utgör man majoriteten av befolkningen men man har alltid förtryckts och marginaliserats. Nu är en förändring på gång.

 

Organisationen Kawsay, där jag arbetat under två år, är en del av denna process. Sedan 10 år tillbaka arbetar man med att försöka skapa en högre undervisning för och genom de olika ursprungsfolken. Man definierar sig som ett folkbildnings/utbildningsinstrument för ursprungsfolksrörelsen. Jag tycker att det finns många paralleller mellan det arbete som Kawsay utvecklar idag och det som folkbildningen traditionellt stått för i de nordiska länderna,  även om former och innehåll naturligtvis skiljer sig åt eftersom de sociala sammanhangen är annorlunda.

 

Huvudlinjen i Kawsays arbete är att stärka de olika ursprungsfolkens kulturer och ge kursdeltagarna verktyg så att de utifrån denna bas kan utveckla de samhällen de lever i. Framförallt betonar man det ”kommunitära”, det gemensamma, som man menar är den grundläggande principen i ursprungsfolkens kulturer. I de forskningsuppgifter som deltagarna genomför måste man alltid svara på följande frågor: På vilket sätt tjänar ditt forskningsarbete ditt samhälle/din by? Hur kommer du att involvera de lokala organisationerna i ditt forskningsarbete? Eftersom man inte vill utbilda bort deltagarna från deras lokala sammanhang har man valt att arbeta med distansundervisning så att de kan bli kvar där de bor. Högre utbildning fungerar annars som en ”braindrain” för landsbygden. Ett förhållande som är nog så aktuellt i vårt eget land.

 

Betoningen av det lokala behöver inte alls stå i motsättning till ett globalt perspektiv. Kawsay har ett omfattande internationellt kontaktnät med folkbildnings/utbildningsinstitutioner, solidaritetsrörelser och miljöorganisationer i de andinska länderna Peru och Ecuador, i Guatemala, Frankrike, Spanien, Finland och Sverige. Själv kommer jag att ha möjlighet att fortsätta samarbetet med Kawsay, professionellt via Färnebo folkhögskola och  institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings Universitet och ideellt via UBV och Kawsays Vänner.

 

Våra två år i Bolivia har också inneburit att vi kunnat följa en mycket spännande politisk process på nära håll. Vi kom till Bolivia sex veckor efter det att landets president störtats i ett folkligt uppror för att försvara landets naturgastillgångar och vi lämnade landet tre dagar efter det att ledaren för de sociala rörelsernas parti – MAS, aymaraledaren Evo Morales, med över 50% av rösterna valts till Bolivias president.

 

Fyra frågor har stått i centrum för den politiska kampen och lett till kontinuerliga mobiliseringar och protester: Nationalisering av gasfyndigheterna, jordfördelningen och kontrollen över territoriet,  inkallandet av en konstituerande församling och att ställa expresidenten inför rätta för dem som dödades i upproret i oktober 2003.

 

Sedan 1985 har Bolivia styrts efter nyliberala principer. Denna modell har nått vägs ände och befinner sig sedan år 2000 i djup kris. Kärnan i de sociala protesterna sedan dess har varit kravet på en ny ekonomisk modell som i första hand ser till den egna befolkningens intressen och inte de multinationella företagens. Valet av Evo som president är ett uttryck för detta. Förväntningarna är stora, såväl när det gäller att bryta upp från den nyliberala politik, som dominerat inte bara i Bolivia utan i hela världen de senaste decennierna, som när det gäller att bryta den koloniala dominans som ursprungsfolken i Bolivia varit utsatta för i snart 500 år.

 

Pessimisten har många goda argument för varför det kommer att gå åt pipan.

  Trots alla dessa svårigheter är det en historisk möjlighet som har öppnat sig i Bolivia. Flera av mina vänner har uttryckt sin glädje över att leva just nu när landets framtid ligger i stöpsleven. Historiska paralleller är alltid vanskliga men kanske kan det som händer nu i Bolivia jämföras med Sverige 1932 när folkrörelserna erövrade statsmaken genom socialdemokratin och folkhemsbygget inleddes?

 

 

Mats Ehn

Österfärnebo 29/12 2005

 

Detta var den sista betraktelsen från Bolivia. Om du vill följa utvecklingen i Bolivia kan du göra det via sidan www.latinamerika.nu  Jag vill också passa på att propagera för de artiklar som mina barns kusin Linus Dagerskog skriver från sitt miljöarbete i Burkina Faso i Västafrika.