Frilansjournalisten och tidigare folkhögskolläraren Kristina Mattsson redovisar i sin bok en undersökning av det tillstånd som råder i ett parallellt Sverige.
När jag börjar läsningen av Kristina Mattssons bok De papperslösa och de aningslösa hör jag definitivt till den senare kategorin. Men det begriper jag inte fullt ut förrän ett gott stycke in i boken.
Frilansjournalisten och tidigare folkhögskolläraren Kristina Mattsson redovisar i sin bok en undersökning av det tillstånd som råder i ett parallellt Sverige, precis vid sidan av det genomstrukturerade och institutionaliserade land vi vanliga dödliga vant oss vid. ”vanliga dödliga” – för en gångs skull passar uttrycket perfekt.
För i vårt land lever och bor ett okänt antal ”ovanliga dödliga”, kanske så många som runt 20 000 migrantarbetare. Utan uppehållstillstånd, utan myndigheternas vetskap, helt vid sidan om. De har hamnat här av olika anledningar, som flyktingar undan totalitära regimer i sina hemländer eller på grund av ren fattigdom. Blir de sjuka eller döende finns få eller inga möjligheter till sjukvård, ingen medicin, ingen sjukpenning, ingen föräldrapenning, barn föds i sista minuten på sjukhus eller med hjälp av frivilligarbetande sjukvårdspersonal på hemliga mottagningar.
De lever av svartarbete där det finns att få, för en spottstyver arbetar de i yrken och under omständigheter som är direkt farliga. Också de många barnen som inte får gå i skola utnyttjas i arbete eller värre av förhärdade landsmän eller svenskar.
De bor i andra eller tredje hand, ständigt beredda att gå under jorden ifall polisen dyker upp.
Bakom allt detta finns en grå mellanvärld som skor sig på de utsatta, de papperslösa. För mig som vanlig medelklassvensk har svartjobb rört sig någonstans i ett oförargligt område med grannar och vänner som hjälper varandra med praktiska göromål, mer att betrakta som vänskaplighet än skattesmitning och den bilden vill jag nog hålla kvar.
Men när det plötsligt är svartjobbare som städar på Systembolaget eller i kommunala byggnader, som en följd av att entreprenörer kan lägga sina offerter lägre med hjälp av svarta löner… ja, då blir bilden plötsligt en helt annan. Det vi kallar välfärd, allmännytta, tycks plötsligt bygga på helt andra villkor än de man förutsätter. De här människorna finns mitt ibland oss, de flesta vill jobba, de vill betala skatt och vara fullvärdiga medlemmar i samhället. De är ofta företagsamma och påhittiga som författaren påpekar, aktiva i sin kamp för ett bättre liv för sig själva och sina familjer.
Mattssons research har varit omfattande. Hon har träffat några av dessa människor, följt deras liv under längre tid och intervjuat dem om deras livsbetingelser. Hon har också samtalat med organisationer som hjälper och stöttar dessa människor utan att utlämna dem till myndigheterna och med dem som förvånande nog inte gör det.
Jämförelser med andra europeiska länder görs, och Sverige visas inte från sin bästa sida, snarare verkar det som att lagstiftningen runt emigrationen skapar lagbrytare på ett sätt som inte är acceptabelt. Mina sympatier ligger helt hos dem som försöker överleva här, mina antipatier hos dem som utnyttjar situationen och detta lämnar mig underligt kluven till en och samma företeelse.
Och plötsligt får jag upp ögonen för sånt som jag inte ens lagt märke till tidigare: det märkliga samtalet mellan trappstäderskan i vårt hus och den som förefaller vara hennes chef, till exempel. Och vilka är de som tömmer papperskorgarna på Svenska mässan?
När man pratar om arbetarklassens död borde man bita sig i tungan: den klassen finns precis runt oss och tillåts inte ens vara medlemmar i fackföreningarna. Det är ett riktig gammaldags förtryck à la Dickens, men med utomeuropeiska, globala rötter. Nu är det dags att vi lever upp till FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna, ty de efterlevs inte här och det är skandal.
Det är helt rätt att författaren för sin bok erhållit Johan Hansson-priset för årets bästa fackbok. Priset är på 100 000 kronor.
Elisabet Norin
Inte längre aningslös
Publicerad: 2008-10-02