Ulrika Sturesdotter arbetar med rättighetsfrågor för solidaritets-organisatonen Forum Syd i Kambodja. Här kommer hennes skildring av gatulivet i huvudstaden Phnom Penh.
Problematiskt promenerande
Vi svenskar lär vara kända utomlands för att promenera mycket. Fast det verkar inte som att det ryktet riktigt har nått till Kambodja. Folk här tror att man är galen när man är ute och går, bara för promenadens skull. Nu, när det är den svala perioden, kan det faktiskt vara ganska behagligt, om man går i skuggan vill säga. När det sen blir som varmast i april kanske de har rätt. Det kanske är galet att promenera då.
Att gå ut och gå i Kambodja är inte lika oproblematiskt som att promenera i Sverige. Det är inte bara att ge sig ut i terängen på landsbygden som hemma. Inte för att någon hindrar en, men risken att man ska träffa på en mina är lite för stor för att man ska känna sig riktigt bekväm. Då är det bättre att försöka flanera i stan. Inte heller det är helt enkelt. Det är inte riktigt fråga om att gå ut och fingå, utan blir i regel betydligt mera strapatsrikt.
Att bara försöka hålla sig på trottoaren är i det närmaste omöjligt. Här ansvarar nämligen varje husägare för sitt stycke trottoar. Det innebär att de varierar betydligt i höjd och utseende. Vissa bitar är kakelsatta och hur tjusiga som helst och andra består mest av grus och sopor. Man måste hela tiden se var man sätter fötterna så att man inte snubblar eller trampar i något otäckt. Det är oftast enklare att gå ute på gatan istället. Fast det är ju å andra sidan livsfarligt med tanke på trafiken.
Livet på gatan
Mycket av livet här i Phnom Penh pågår ute på gatorna. Tidigt på morgonen förvandlas trottoarerna till verkstäder, frisörsalonger, nudelställen och tvättinrättningar. Dessutom sitter folk och umgås över ett parti poker, äter eller sover middag i hängmattor som de hänger upp mellan träd och staket. Jag tycker att det är helt fantastiskt att de orkar flytta ut och in alla saker från gatan varje dag. Förutom alla mer eller mindre fasta hinder när man strosar omkring, är det också en hel del annat som påkallar ens uppmärksamhet.
Man hinner oftast inte gå många meter innan gatuförsäljarna upptäcker en. Barn, som egentligen borde vara i skolan, svärmar runt alla västerlänningar. "Soo sine, Madaam? Bangkok Pooh, Phnom Penh Pooh? Flower, Madaam? Då får man nytta av den lilla khmer man har hunnit snappa upp. "Mien haoy" betyder "Har redan". Det kan man även säga till alla motodop-förare som absolut inte förstår varför man vill gå, när man för en spottstyver kan åka mycket bekvämare med dem, på deras motorcykel. De är så ihärdiga att de utgör ett helt kapitel för sig. Man går ständigt och skakar på huvudet så att man nästan blir yr.
På min gata finns det ett litet prång där det bor ett gäng gatubarn. De sniffar lim och tigger mat av förbipasserande. "Madaam, njam, njam." "Njam" betyder mat eller äta på khmer. Det är svårt att veta om barn som tigger får behålla det de får ihop. Ibland har de en "hallik" som tar det man ger dem. Ger man killarna på min gata pengar så kan man nog dessutom vara säker på att de använder det till droger. Jag brukar ge dem min överblivna frukt och om jag har varit ute och ätit, brukar jag ta med en doggy-bag med extra ris till dem, om det blir något över. Om man skulle ge något till alla tiggare man möter, skulle man snabbt bli ruinerad. Men killarna på hörnet är mina grannar. Och klumpen i magen varje gång jag går förbi dem, står jag inte ut med. I början var jag lite rädd för dem men nu är vi kompisar och vi hälsar varje gång jag går förbi. Jag hoppas också att det innebär att de inte sneglar på just min moppe om de får lust att stjäla en.
Sopor och damm
Sophanteringen fungerar förvånansvärt bra i Phnom Penh. Man ställer bara ut soporna på gatan. Så hämtar sopbilen, som verkar komma varje dag, upp dem. Återvinningen funkar mycket bättre än i Sverige. Fast det beror förståss på att det finns så många fattiga. Ingenting förgås. Allt som går att återanvända samlas in redan innan sopbilen kommer.Sopåkarna kollar också igenom soporna och sorterar ut metall och hårdplast i särskilda korgar. Och ute på soptippen finns det fattiga människor som går igenom allt en gång till och tar tillvara det som eventuellt finns kvar. När jag var här förra gången, för fyra år sedan, var det bara de stora boulevarderna som var asfalterade. Nu är betydligt fler gator belaggda och det pågår gatuarbeten överallt i stan. Många gator består ändå fortfarande av grus och det är stora gropar och hål överallt. Och så dammar det något otroligt. Fast många husägare vattnar gatan utanför sitt hus för att binda dammet när det är som varmast.
Lukt och ljud
Mycket av gatulivet tränger även in i husen. Helt plötsligt kan det lukta brandrök i lägenheten. Det betyder oftast bara att någon av grannarna eldar skräp, eller lagar mat utomhus i stora partytält som man sätter upp på gatan när det är begravning eller bröllop. Ljuden från gatan hörs väl innomhus. Man har inte alltid riktiga fönster, utan enbart myggnät eller rutor som är delade som persienner med vinklade glasskivor. Prat och skratt, hunskall och kattslagsmål, trafikbuller och gatuförsäljare som ropar ut sina varor. "Pang, pang" kan förvåna den ovane, men det betyder nybakat bröd. Det är det lokala uttalet av franska "pain". Andra gatuförsäljare har små elektroniska trudelutter som annonserar att de är på väg. Som glassbilen, fast med Lambada eller andra mer eller mindre enerverande melodier.
Dammet och smutsen letar sig också in. Man måste damtorka flera gånger i veckan och täcka över skohyllan och disken på tork. Över gatorna och det myllrande livet hänger Phnom Penhs elnät som en gigantisk spindelväv. Om man behöver el så drar man bara en ny kabel. Elstolpen utanför min balkong ser ut som ett ormbo. Det är makalöst att det alls fungerar, särskilt med tanke på hur mycket det kan regna här. Och att det inte sker fler olyckor med nedfallande ledningar. Hur som helst är det ganska hemtrevligt med livet på gatorna här. Jag kan sakna mina promenader Sverige, men jag tror att gatulivet där i fortsättningen kommer att te sig rätt torftigt.
Ulrika Sturesdotter
Phnom Penh Januari 2004
Länkar med information om Kambodja
Utrikespolitiska Institutet
UD
Dagsverke - finsk biståndsorganisation
Publicerad: 2004-05-06
Ändrad: 2004-12-19