12 december 2003
Det har gått 18 år sedan jag kom till Bolivia för första gången. Nu är jag här för nionde gången. Tidigare har jag varit här i egenskap av lärare för svenska folkhögskolestuderanden, ledare för ungdomsutbyten och för att följa upp våra ungdomspraktikanters arbete. Nu är uppdraget ett annat. Under två år ska Ami och jag arbeta i bolivianska organisationer med pedagogiska frågor för UBV:s räkning.
Brist på syre 
Färden ned från flygplatsen i El Alto till La Paz får en att tappa andan. Dels för bristen på syre på närmare 4000 meters höjd och dels för den fantastiska utsikten ut över staden. Här finns ingen ”gräddhylla”, tvärtom så bor de fattiga uppe på högslätten eller på sluttningarna i den gryta som La Paz utgör. Längst ned i grytan, i Zona Sur, där klimatet är behagligare bor de rika.
Syrebristen är inte att leka med för oss nykomlingar. Vi motverkar den genom att ta det lugnt, äta rödvita kapslar som går under namnet ”sorroche pills”- höjd-sjukepiller, och dricka te gjort på kokablad. Uppförsbackar och trappor är en plåga.
Gatuförsäljning
La Paz ser ut som om någon vänt upp och ner på Valbo Köpcentrum och hällt ut alla varorna på gatan. För våra ögon domineras stadsbilden av ”cholitas”, aymarakvinnorna med sina plommonstop, långa flätor, schalar, förkläden, vida kjolar och färggranna knyten på ryggarna. De sitter i långa rader längs gatorna och säljer, frukt, kött, grönsaker, bröd, tyg, kläder, husgeråd, verktyg, kol, hantverk, pappersvaror, CD och allt mellan himmel och jord. Arbetsdagarna verkar otroligt långa och ofta har de med sig sina barn. Jag undrar över hur deras vardag ser ut och hur de får till livet.
Det finns massor med ekonomiska och sociala rapporter men jag skulle vilja läsa en boliviansk Moa Martinsson eller Ivar Lo. Man berättar för oss att marknadskvinnorna tillsammans med ungdomarna spelade en mycket aktiv roll i de sociala protester som störtade Bolivias president i oktober.
Kaos och organisation
Det otränade ögat ser kaos på gatorna, i själva verket finns det mycket organisation. Eller kanske mer korrekt, en blandning av kaos och organisation. I tidningen läser jag att de permanenta 41 000 gatuförsäljarna under julhandeln förväntas öka till 45 000.
Det finns kontroll. Försäljarna är organiserade i en slags fackföreningar. Fast arbete och socialförsäkringar saknar en stor del av den arbetande befolkningen. Desto större är den s.k. informella sektorn. Här samsas gatuförsäljarna med skoputsare, skärslipare, bärare, gatumusikanter, daglönare, bussutropare, lotteriförsäljare, pengaväxlare och många andra.
Det uppstår hela tiden nya sätt att försöka försörja sig. Nytt sedan sist är de ”levande telefonkioskerna” som i sina gula, gröna eller orangea västar erbjuder mobiltelefonsamtal. Imorgon reser vi till Cochabamba -
Mats Ehn, La Paz 12 december 2003
Publicerad: 2004-08-05
Ändrad: 2005-01-10