Slutet på februari och början av mars. Tankarna går till sportlov, semlor, det återvändande ljuset och internationella kvinnodagen. I Bolivia och stora delar av Latinamerika är det karneval som gäller.

Köttets fest innan försakelserna inför Påskveckan. Mycket av offentlig verksamhet står stilla och de sociala protesterna försvinner för några dagar från gatubilden.

Karnevalen med stort K
Uppe på den andinska högplatån, altiplanon, på nära 4000 meters höjd över havet ligger staden Oruro. Denna i mina ögon grå och föga insmickrande stad exploderar under en vecka i färg, ljud och fantasi. Karnevalen i Oruro är karnevalen med stort K i Bolivia och en av Bolivias stora turistattraktioner.

Enligt tidningarna besöks Oruro av 300 000 personer under karnevalen. De två huvuddagarna dansar drygt 50 grupper med sammanlagt många tusen dansare och medföljande mässingsorkestrar den fem kilometer långa vägen fram till kyrkan ”La virgen del socavon” – gruvgångarnas jungfru.

Sträckan tar tre timmar att dansa och man håller på från 9 på morgonen till 3 nästföljande morgon.

Samling i gryningen

Utanför kyrkan samlas man i väntan på soluppgången. Ett stort antal mässingsorkestrar spelar och folk sjunger med, man kan sångerna. Många är kraftigt berusade men det råder en vänlig stämning.

På kyrkan hänger en stor banderoll. Där står ”Gruvgångarnas jungfru, gör så att havet åter kommer till Bolivia”. Det är en stor satsning och en stor ära att vara med i en dansgrupp.

De fantasifulla dräkterna kostar mycket pengar och man förbereder sig i månader innan karnevalen. Man dansar olika stilar. Några med rötter i de andinska kulturerna som Tinku och Pujllay, andra formade i spänningen mellan kolonisatörer och koloniserade som Diabladas, Morenadas och Caporales.

Blandning av traditioner
Karnevalen är som så många andra kulturella uttryck i Bolivia en blandning av kristna traditioner och ursprungsfolkens kulturer, där det är svårt att säga var det ena börjar och det andra slutar.

En av de mer svåruthärdliga traditionerna under karnevalstiden är att blöta ned varandra framförallt genom att kasta vattenfyllda ballonger, skjuta med jättelika vattenpistoler, hälla hinkar med vatten från taken eller spruta skum ur sprayflaskor.

Gatuförsäljarna förser hugade spekulanter med ny ammunition. Jag känner mig minst 30 år för gammal, men det är det ingen som tar hänsyn till. Under Cochabambas stora karnevalhändelse ” El Corso del Corso” rådde totalt kaos och redan efter en halvtimme gav två i dubbel mening sura svenskar upp och gick hem.

Vår lärare i quechua och spanska Daniel Gotari är född uppe på altiplanon och bodde där hela sin barndom. Han berättar att ursprunget till vattenkastandet är ett ritualiserat grönsakskrig för att fira den första skörden som inträffar just den tid som nu är karneval.

De vuxna smyckade sig med grönsaksblad och kastade potatis, oca och majs på varandra. Barnens uppgift var att samla ihop det som blev kvar på marken och ta med hem. Denna bakgrund är det nog inte så många av dagens vattenkastare som känner till.

Från ursprungsfolkens organisationer är man kritiska till det man kallar ”västerländsk feminism. Istället vill man framhäva begreppet komplementaritet och värdet av familjen som enhet.

Unket försvar för patriarkala strukturer eller insiktsfull hållning om vilka möjligheter som står till buds?