30 juni 2004
I oktober 2003 störtades Bolivias regering av en folklig resning ledd av aymara och quechuafolken på Bolivias högplatå och presidenten ”Goni” Sanchez de Lozada flydde ur landet.
Det stora missnöjet med den nyliberala politik som styrt landet de senaste 20 åren fick sitt utlopp i frågan om vem som ska kontrollera landets stora gasfyndigheter.
Under 90-talet privatiserades stora delar av den statliga företagssektorn i Bolivia. Transnationella företag bjöds in för att tillföra kapital i utbyte mot förmånliga kontrakt och koncessioner. Följden blev en omfattande korruption där ledande personer inom politiken, byråkratin och företagssektorn har skapat sig stora rikedomar.
Bland Bolivias ursprungsfolk finns en stark känsla av att ha blivit bestulen på sin historia, sitt territorium och sina naturtillgångar allt sedan konkvistadorerna kom på 1500-talet. Man har tagit jordarna, guldet, silvret, tennet, salpetern mm. Nu vill man inte bli berövad sin gas. 
Folkomröstning om gasen
Upproret i oktober förde vicepresidenten Carlos Mesa till makten. Ett av hans första löften när han tillträdde makten var att genomföra en folkomröstning om gasfrågan.
enna ska genomföras den 18 juli i år. Folkomröstningsinstrumentet har inte funnits i den bolivianska konstitutionen tidigare, så det är första gången bolivianerna går till val i en folkomröstning.
Ett stort problem i det bolivianska samhället är bristen på tillit mellan de styrande och folket. Ett exempel på detta är talesättet ”Hecho la ley, hecho la trampa”, som översatt till svenska betyder ungefär ”När lagen är gjord, är fällan gillrad”.
Frågorna som man ska ta ställning till i omröstningen har inte formulerats av parlamentet utan det är presidenten själv som utformat dem. Mot detta finns mycket kritik som går ut på att frågorna är manipulerade.
Detta är ju folkomröstningarnas akilleshäl som demokratiska instrument. Jag minns själv hur de alternativ som ville tredubbla kärnkraften i Sverige inledde sina valsedlar med orden ”Kärnkraften avvecklas ……..” 
Frågorna
Det är fem frågor som man ska säga ”ja” eller ”nej” till. Ja-alternativet innebär ett stöd för presidentens gaspolitik.
- Fråga ett handlar om att ogiltigförklara den tidigare gaslagen.
- Fråga två om att den bolivianska staten återtar kontrollen över gasfyndigheterna.
- Fråga tre om att återupprätta det statliga olje- och gasföretaget
- Fråga fyra om att använda gasen som ett förhandlingsvapen i konflikten med Chile om Bolivias rätt till hav.
- Fråga fem är väldigt lång och komplicerad, men går i stort sett ut på att president Mesa ska få fria händer att föra den gaspolitik han finner lämpligt.
Kritiken
Det finns ingen egentlig ”Nej-kampanj”, däremot finns det mycket kritik mot hur frågorna är formulerade. Framförallt menar man att huvudfrågan, vem som ska äga gasen, inte finns med.
Man vill inkludera frågan om nationalisering. Presidenten menar emellertid att nationalisering inte är möjlig eftersom den bolivianska staten har undertecknat kontrakt med de transnationella förtagen som löper på 30-40 år.
Nationalisering skulle innebära skyhöga skadeståndskrav från företagen. Folkrörelserna menar dock att dessa kontrakt som undertecknats av den tidigare regeringen inte är legitima och därför kan sägas upp.
Man samlar därför namn kring kravet på nationalisering och kommer att driva den frågan oavsett resultatet i folkomröstningen.
Mats Ehn, Cochabamba 30 juni 2004
Publicerad: 2004-08-09
Ändrad: 2004-12-14