De frågor vi lite taffligt formulerade i projektansökan, frågor som rörde bibliotekens roll i det flexibla lärandet, kändes så oskyldiga – rent av perifera. Det var med en viss förvåning vi tog emot våra projektpengar. När vi sedan satte igång vårt arbete och började gräva lite visade det sig att våra frågeställningar på något sätt låg i tiden – till viss del därför att folkhögskolornas bibliotek befinner sig i ett utsatt läge, men till stor del därför att frågan om lokala handledare för distansdeltagare är ett hett diskussionsämne.

 

·        Många folkhögskolor har låtit sina bibliotek förfalla. Åtminstone har man inte haft vilja och ekonomi att modernisera biblioteken så att de idag är ändamålsenliga. Flera av dessa bibliotek kommer förmodligen att läggas ner inom några år. Dessa nedläggningar är känsliga eftersom skolbiblioteken historiskt sett har haft en viss betydelse i vår definition av begreppet  folkbildning.

·        Utvecklingen av folkbildningens flexibla studier är inne i ett skede då vi kan börja dra slutsatser av de första årens experimenterande – fördelarna och bristerna börjar bli tydliga. Tillgång till handledning på hemorten är en fråga som diskuteras allt oftare. Det är knappast någon tillfällighet att Nätbildarna fick projektpengar från CFL för att utveckla just handledarskapet under samma år som vi arbetat med Verktyg och vision.

·        De kommunala folkbiblioteken har fått en ny och växande målgrupp – de vuxenstuderande. Oavsett vilken studieanordnare man är inskriven hos, söker sig alltfler vuxenstuderande självmant till sina ”hembibliotek”. Länsbiblioteken runt om i landet arbetar intensivt med frågor som rör service för och bemötande av denna grupp.

·        Tillgången till det digitala nätverket Internet är själva förutsättningen för framväxten av det vi kallar flexibla studier. Men Internet erbjuder inte bara nya flexibla kommunikationsvägar utan även tillgång till en oändlig mängd osorterad information. Detta är en gigantisk pedagogisk utmaning för alla som är inblandade i vuxnas lärande, lärare likväl som bibliotekarier.

Det är oundvikligt att man börjar tänka nationellt när man ägnar sig åt att analysera fenomenet flexibla studier. Den folkhögskola eller det studieförbund som startar en distanskurs tycker kanske inte att det är så dramatiskt, men faktum är att man i och med detta deltar i en kollektiv handling som håller på att förändra samhället. Vi inom folkbildningen är inte ensamma om att erbjuda flexibla kurser, alla anordnare av vuxenstudier ägnar sig åt detta – att kursa på distans kan närmast beskrivas som en statligt finansierad och politiskt korrekt folkrörelse.

 

Biblioteksfrågan illustrerar detta resonemang på ett tydligt sätt. Skolbiblioteket är ett rum lokaliserat i närheten av ett klassrum. Det finns ett rent fysikt samspel mellan klassrum och bibliotek – deltagarna rör sig mellan de två rummen. På en distanskurs har klassrummet flyttat in i datorn och biblioteket blev kvar på skolan. Rörelsen mellan klassrum och bibliotek är bruten. Om vi tror att biblioteket har betydelse för folkbildningen måste vi även se till att våra distansdeltagarna får en möjlighet att röra sig mellan de två rummen – men detta kan inte en enskild kursanordnaren klara på egen hand. Om alla deltagare, även de som studerar på distans, ska ha tillgång till ett studiebibliotek måste vi börja samarbeta. Jag tycker att det vore önskvärt om all kurser som anordnas inom folkbildningen kunde ha en gemensam standard när det gäller sådana här saker – ungefär som Nätbildarna. För att praktiskt kunna genomföra detta kommer vi dels att behöva samordna det bibliotekskunnande som finns inom folkbildnigen, dvs. de bibliotekarier som är anställda på våra  folkhögskolor måste utnyttjas i planeringen av folkbildnigens flexibla studier, dels inleda ett tätare samarbete med landets folkbibliotek – där finns det nätverk av bibliotek och bibliotekarier som har möjlighet att stutgöra ett stöd till våra distansdeltagare.

Per Larsson

Studierektor
Edelviks folkhögskola

oktober 2006