Folkbildningen och internet – reflektioner utifrån

Per Johansson, tankesmedjan Infontology, skriver om hur internet och samhällets digitalisering utmanar och förändrar folkbildares roll och på vilket sätt folkbildningen är viktig i dagens och morgondagens samhälle.

Per Johansson är fil dr i humanekologi och fil kand i idéhistoria, tidigare forskare och lärare vid Lunds universitet. Numera är han konsult med fokus på utbildnings- och organisationsfrågor, till stor del internetrelaterade.

Per Johansson driver sedan 2003 tankesmedjan Infontology tillsammans med Simon Winter. Infontology har skrivit boken Digitalis filosofi. Per Johansson är även krönikör I tidningen Digital Life. På Twitter hittar du honom här.

Som ett led i kunskapsbildningsarbetet kring flexibelt lärande fick Per Johansson i uppdrag att undersöka frågan om hur internet och samhällets digitalisering utmanar och förändrar folkbildarens roll och på vilket sätt folkbildningen är viktig i dagens och morgondagens samhälle.

Här nedan kommer en sammanfattning av den rapport som Per Johansson skrivit åt Folkbildningsrådet. Rapporten i sin helhet kommer också att publiceras framöver.


Folkbildningen och internet – reflektioner utifrån

Per Johansson, infontology.org

Det speciella med folkbildningen i förhållande till andra bildningsinstitutioner är att den har växt fram på frivillig bas. Människor skapade sina egna former för bildning vilka efter hand antog fasta, mera institutionellt präglade former. Detta har aldrig skett isolerat från samhället i övrigt, tvärtom, men samtidigt hör det till folkbildningens särdrag, åtminstone historiskt och idealt sett, att den utgör en engagemangsmässigt, innehållsligt och formmässigt oberoende och fri verksamhet.

Det sista skulle också kunna sägas om mycket av det som sedan ett antal år sker spontant på internet, bildningsmässigt, och därför skulle folkbildningen kunna vara särskilt skickad att ta vara på just internetmöjligheterna. Att så inte redan har skett i stor omfattning, tyder på att folkbildningens numera etablerade organisationsformer är anpassade till andra samhällsförhållanden än de som nu råder.

Därför utmanas de som är yrkesmässigt verksamma inom folkbildningen på olika sätt, och det som vissa ser som fantastiska möjligheter upplevs av andra som oroande hot. Men det hela behöver egentligen inte utgöra något hot alls mot folkbildningens idéer och egenart.

Däremot uppstår det starka skäl att mycket medvetet och fokuserat hävda, odla och främja denna egenart under de nya förhållandena, något man länge inte har behövt göra aktivt, eftersom det har kunnat tas för givet i stor utsträckning. Man bör alltså, i det här läget, skilja på det som påverkar organisationerna (”institutionerna”) och det som påverkar verksamheten; detta är inte nödvändigtvis samma sak.

Samhällets digitalisering utmanar
I relation till digitaliseringen av samhället kan man säga att folkbildningens utmaningar består i

  • att genom bildning och kultur utveckla individers förmågor oberoende av de ekonomiska krav som hänger samman med digitaliseringens påverkan på samhället;
  • att ge människor makt att motverka oönskade maktfaktorer i det digitaliserade samhället;
  • att bidra till att människor inte blir kvar eller hamnar i utsatta positioner i det digitaliserade samhället;
  • att etablera arenor för diskussion av de viktiga framtidsfrågor som hänger samman med hela samhällets digitalisering, dvs i princip samtliga dylika frågor;
  • att stärka demokratin i ett digitaliserat samhälle och följaktligen att motverka de odemokratiska krafter som också verkar i den digitala världen.

Utmaningarna, hur de än uppfattas och hanteras, följer av att samhället och den ekonomiska utvecklingen numera i mycket hög grad är integrerade med internet och digitaliseringen generellt.

Det innebär att man inom folkbildningen, givet dess ovan sammanfattade höga ideella syften, inte bara utmanas när det gäller användandet och etablerandet av nya pedagogiska plattformar och bildningsmässiga arenor, som om allt annat skulle ha förblivit sig ganska likt. Det har det inte.

När man talar om maktförhållanden, till exempel (en central diskurs i sammanhanget), så kan man inte göra det som om dessa var något ”utanför” själva internetutvecklingen. Följaktligen bör man inte heller från folkbildningssynpunkt se internet som ett neutralt medium, utan som en digital värld där det gäller att lära sig utöva urskillning på ett sätt som gynnar folkbildningens syften och egenart.

Fastän internetmöjligheterna, rätt uppfattade, verkligen är mycket stora och positiva gäller det att inte vara naiv. Med andra ord: Ett folkbildningsmässigt strategiskt utnyttjande av internets möjligheter måste grundas på en grundlig internetkunskap, i förening med ett fördjupat engagemang för folkbildningens ”tyngre” syften.

När vissa typer av kunskap, färdigheter och livsattityder med viss automatik åsidosätts eller missgynnas inom den nuvarande ekonomiska utvecklingens ramar, kan man dessutom argumentera för att just en del av dessa typer av kunskap och färdigheter bör främjas inom folkbildningen, det vill säga av intresserade och engagerade människor oberoende av den ekonomiska utvecklingens krav.

Det kommer inte att finnas några andra etablerade instanser i samhället som gör det. I det här sammanhanget kan det alltså finnas anledning att framhålla, att det inom folkbildningen också finns ett unikt sammanhang för att bibehålla, odla och utveckla kunskaper och färdigheter som det för tillfället inte fästs något uppenbart ekonomiskt värde vid, men som under ändrade förhållanden återigen kan få det, förutom att de för människor har ett bestående egenvärde.

Synlighet och tillgänglighet på nätet
Folkbildningens organisationer måste alltså kunna aktivt stå för sin anda, sin identitet och sina syften. I den massiva dygnetrunt-konkurrensen om uppmärksamheten på internet behöver de göra det på ett sätt som står ut, väcker intresse och respekt och får människor att känna sig stimulerade och utmanade av de speciella virtuella sammanhang man lyckas upprätta. Och, framför allt, att vilja vara med.

Ett stort problem härvidlag är att majoriteten av organisationernas nuvarande fönster på nätet är virtuellt otillgängliga i den meningen att de inte är spontant inbjudande. Proceduren för att komma in och genast se vilka möjligheter som finns är i dagsläget trög och oinspirerande, ja den finns inte ens i de flesta fall.

Fastän kopplingen mellan folkbildningens fysiska och virtuella delar måste finnas, så är det lika viktigt att den virtuella delen också kan fungera helt självständigt. Potentiella deltagare måste, direkt i sin webbläsare, kunna känna att de kommer in i ett varmt, mänskligt sammanhang med många intressanta, pågående aktiviteter. De måste känna sig tilltalade och lockade av att vara med i något som genast syns att det finns.

En viktig sida av saken är att potentiella deltagare i exempelvis studiecirklar på nätet omedelbart känner att de, under ordnade former, kan bli delaktiga i respektive cirkels innehåll och aktiviteter. Hur detta sker skiljer sig inte i princip från hur man går till väga öga mot öga, men själva formen, gränssnittet på nätet, måste vara extremt översiktligt och lättbegripligt.

Man ska inte behöva undra ens en minut över var saker finns, vem som är med, vad som har hänt sedan sist, vad som väntar, vad man kan göra, etc. Detta förutsätter naturligtvis att deltagarna redan är vana vid vissa gränssnittskonventioner som ständigt återkommer i webbsammanhang, men när man väl har passerat den lilla tröskeln måste allt flyta i enlighet med den gemensamma aktivitetens syften.

Vad konkurrerar man med på nätet?
För studiecirklar i fysiska lokaler på vissa tider gäller vissa uppenbara begränsningar, som inte gäller i internetvärlden. I den senare blir utmaningen i stället att först avgöra vilka gränsdragningar, överenskomna konventioner, som direkt gynnar cirkelutformningen och cirkeldeltagandet och att sedan upptäcka hur nätets egen gränslöshet kan utnyttjas inom dessa ramar. (När man väl är på nätet gäller det ju att inte stänga in sig mer än absolut nödvändigt.)

Detta är varje deltagares ansvar och här kan det mycket väl hända att man från anordnarnas sida behöver förbereda sig på att man faktiskt behöver ”lära upp” kursdeltagare i vad som krävs, och att bli varse vilka oväntade och fantastiska möjligheter som finns.

En studiecirkels nätvaro kräver med andra ord kursanordnare och cirkelledare som själva först är väl införstådda med både krav och potential i själva nätvaron. Detta uppnår man i princip enbart genom hejdlöst experimenterande på egen hand och i dialog med kollegor. Det gäller att studieförbundens ledningar här inser vad som behövs, i form av tid och okonventionella arbetsformer. Man får inte tänka i termer av att internet är någon sorts tillägg till redan existerande verksamhet. På internet bör det ske nya former av verksamhet.

Det är på internet svårt att konkurrera enbart med innehåll som sådant, eftersom praktiskt taget alla typer av digitaliserat innehåll är så lätt att hitta och dessutom gratis, något som i praktiken även gäller innehåll med copyright.

Detta förhållande ligger bakom de traditionella (mass)mediebolagens nuvarande kris och är uppenbart inte någon väg att gå för folkbildningen. Man skulle då kunna peka på själva bildningsprocessen som ett konkurrensmedel, dvs den speciella studiecirkelformen och dylika deltagarstyrda former. Men även dessa former har sina helt igenom öppet tillgängliga motsvarigheter på nätet.

Frågan är därför om det är strategiskt riktigt, att från de etablerade folkbildningsorganisationernas synpunkt betona just lärandeprocessen som något speciellt. Man kan ju med fog säga, att hela internet redan fungerar som en myllrande folkbildningsarena, som inte känner några vanliga gränser i vare sig tid eller rum, eftersom människor redan spontant och utan yttre uppmuntran använder nätet på just detta sätt, under uppenbart folkbildningsartade former.

Av dessa skäl tror jag att det kan vara klokt att fokusera på människorna själva i sammanhanget. Jag menar då de inom folkbildningen verksamma pedagogerna, vare sig dessa är fast eller tillfälligt anställda. Vad får någon att söka sig till, säg, en studiecirkel?

Låt oss säga att man vill lära sig spela elgitarr. Det är då naturligt, såvida man inte bara vill sitta för sig själv och prova sig fram, att man vill ha kontakt med någon som redan kan spela, vilken dessutom kan och vill bli ens vägledare.

Det är också naturligt, att ju bättre denne är på sitt instrument, desto mera attraktiv är han eller hon som lärare och mentor för den presumtive gitarristen. Om man tänker så är det alltså de kunniga och erfarna pedagogerna, oavsett vilket ämne det rör sig om, som först och främst lockar människor till folkbildningen.

På något sätt måste man, anser jag, tänka i de banorna också när det gäller folkbildning på nätet. Det man framför allt har som konkurrensmedel och konkurrensfördel är innehållsligt kunniga lärare, lärare som dessutom är duktiga på att få igång deltagande lärandeprocesser, när väl en krets har samlat sig omkring dem.

Utmaningen i nätsammanhanget blir då att skapa virtuella rum kring och för dessa initierade vägledare, rum som även upplevs som inbjudande, spännande och trygga av presumtiva deltagare. När sedan läraren, efter avslutad cirkel eller kurs, har gjort sitt för att få igång det hela, kan man skapa förutsättningar för att den nu deltagarstyrda verksamheten ska kunna fortsätta på egen hand, kanske tills det blir dags för nästa lärarinspirerade nivå, eller för en annan lärare med ny inriktning, som förmår bygga vidare på det han finner i det virtuella cirkelrummet.

Något sådant kan i princip fortsätta hur länge som helst och utvecklas och knoppas av och kopplas ihop på alla möjliga oförutsebara vis. Det anordnaren bidrar med är det virtuella rummet, kopplings- och knoppningsmöjligheterna och tillhandahållandet av lärare. Vad man gör är alltså att sätta igång och sedan upprätthålla relativt öppna men ändå ordnade, delvis pedagogledda processer, i specifika, lockande och trevliga virtuella rum, utan nödvändigt slut i tiden och utan rumsliga gränser.

De fysiska mötena består
Samtidigt är jag övertygad om att efterfrågan på fysiska möten aldrig kommer att upphöra, eftersom de är av en så annorlunda karaktär än virtuella. En stor del av särskilt folkhögskolornas identitet är förankrad i hus, lokaler, boende, lokal tradition etc.

Folkhögskolemiljön och även studieförbundens mötesplatser fungerar i sig som en fysisk community och ett sammanhang med olika möjligheter och aktiviteter. Flyttar kursen eller cirkeln ut på nätet riskerar den att frikopplas från detta sammanhang och därmed förändra (rubba, störa) verksamhetens identitet. Det gäller att inte glömma detta för den som drabbas av internetentusiasmen, och detta är i sig en anledning till att tänka på fysiskt lokaliserad och virtuell folkbildning som olika arenor.

För de generationer som växer upp och har växt upp med internet som en självklar del av vardagen, kommer detta faktum knappast att medföra, att de på något sätt inte värderar fysiska möten. Tvärtom dyker det upp allt fler tecken på att yngre människor värderar dessa mer än många av de medelålders människor för vilka internet har varit något nytt och spännande.

Det är därför viktigt att inte oavsiktligt ”slarva bort” de egenvärden som finns i de gamla vanliga sätten att bedriva folkbildning på. Det kan i stor utsträckning bli just dessa som kan komma att efterfrågas, när den virtuella världens ständiga närvaro upplevs som självklar.

Det är inte alls så säkert som det tillfälligt kan verka – när ”det nya” upplevs som påträngande och jättespännande – att ”folkbildningen inte kommer att upplevas som ett tillräckligt intressant bildningsalternativ av den nya nätgenerationen” (Staffan Hübinette). Tvärtom kan den komma att upplevas som intressant just därför att den inte är särskilt virtuell i sina grundläggande kvaliteter.

Detta är dock givetvis inget argument för att inte satsa på internetmöjligheterna. Sensmoralen är snarare att man bör akta sig för att tänka linjärt på ”internetutvecklingen”. Människor reagerar inte alltid på förändring så som man lätt tror, när man bara ser på vissa trender, som kan vara tillfälliga i sina effekter.

Folkbildningens mest akuta behov kanske inte har så mycket med nätvaron i sig att göra, som med nödvändigheten att under förändrade betingelser ånyo tänka igenom vad man står för egentligen.

Identitet, förankring och vissa fasta värden är kanske vad som mest av allt behövs och efterfrågas, utanför kommersens värld, när världen förefaller konstigare än på länge och när unga människor har svårt att finna sin plats i samhället, både arbetsmässigt och när det gäller frågor om vad livet handlar om. Och inte bara unga heller.

Idag är det inte ovanligt att även medelålders människor behöver eller tvingas bryta upp och finna nya vägar i livet. Därför tror jag, som jag också sade inledningsvis, att det är extra viktigt att den organiserade folkbildningen hävdar och utvecklar sin särart och sina grundvärden, på ett kraftfullare och mera explicit sätt än man har varit van vid att behöva göra. Det kan bli en sorts kris, men lika gärna en renässans.

För att posta en kommentar behöver du logga in på Pedagogiska resurser.
 
Utgivare: Folkbildningsnätet